Zero Kelvin

Det är inte alltid nordiska samproduktioner blir lyckade, men norska Zero Kelvin, som har en svensk manusförfattare och även ett par svenska skådespelare, är ett undantag. Filmen utspelar sig på 20-talet. En ung, naiv man med författarambitioner lämnar sin älskade i Oslo för att tillbringa en vinter på en pälsjägarstation på Grönland. Han vill studera vildmarksmänniskan, säger han, men borde ha vetat bättre. På stationen finns två män, helt olika honom själv. Ett år senare kommer han tillbaka, och nu tror han inte längre på lyckan och kärleken. Unga norska regissörer har, till skillnad från vissa av sina svenska kollegor, stort självförtroende, vilket visar sig i deras vilja att experimentera. Detta gäller inte minst färgerna; vackra, mättade, dova - inte ens blodet från de slaktade djuren bryter av mot isen. Hans Petter Moland plockar också fram det bästa i skådespelarna, Stellan Skarsgård är så inne i sin roll som stationsförmannen Randbek att det är svårt att känna igen honom.Det uppstår givetvis konflikter mellan de tre männen, utsatta för kylan och varandra. Ensamma bland isbergen skapar de en egen värld. Randbek är den primitiva vildmarksmänniskan med djävulska drag, Holm den rationella och samtidigt diffusa vetenskapsmannen, medan Larsen representerar oskulden och det konstnärliga - vilket gör honom mest utsatt av de tre. När de inte längre kan samsas raseras tillvaron.En slädhund som Larsen har fäst sig vid utlöser sammanbrottet. Men på ett djupare plan är det kärleken, eller rättare sagt kvinnans förrädiska natur, som bär skulden till allt ont som händer i filmen. En otrogen fru har gjort Randbek till en desillusionerad, kvinnoföraktande människa som får även Larsen att tvivla på kärleken. De framstår som svaga och osäkra män, men eftersom Randbek egentligen aldrig blir motsagd upplever jag kvinnosynen som ganska beklämmande.När bara den klassiska envigen återstår har mycket av filmens spänning gått förlorad. Men Hans Petter Moland, som bara har en film bakom sig, kan verkligen bygga upp dramatiska situationer, både bildmässigt och dramaturgiskt. Här finns också humor, tack och lov, annars hade Randbeks chauvinistiska repliker blivit olidliga.