Som titeln antyder är Sarah Polleys Women Talking mycket riktigt en snacksalig historia. Den tjänar till och med som begränsad beskrivning av filmens handling. Liksom i Miriam Toews litterära förlaga skildras ett fiktivt, djupt religiöst jordbrukssamhälle fullkomligt avskärmat från omvärlden vad gäller både tid och rum. Det är en bra bit in i filmen vi som publik förstår att året är 2010 och inte, säg, 1863. Själva spörsmålet är de nattliga överfall samhällets kvinnor utsatts för, och vilka åtgärder de ska vidta: ingenting, stanna och slåss, eller lämna. En inledande textruta deklarerar att det hela är en handling av kvinnlig fantasi. Toew ska också ha skrivit sin bok just som en fiktiv (mot)reaktion på verkliga händelser i den avlägsna Manitobakolonin i Bolivia, där över 100 flickor och kvinnor drogades och våldtogs mellan åren 2005 och 2009.
I bild nöjer sig Polley med att i återblickar skildra hur kvinnorna vaknar upp efter övergrepp vars vidriga natur istället artikuleras sparsamt under samtalets gång. Inledningsvis hänvisas det till som “attackerna”. Hela sina liv har kvinnorna dessutom fått höra att de bara är inbillade, eller utförda av spöken. Men efter att en natt ha fångat en av gärningsmännen har kolonins kvinnor samlat ett rådslag för att avgöra sin framtid. Då de tidigare inte bara saknat talan, utan även förnekats utbildning, finns även en man närvarande för att föra ett protokoll för eftervärlden.
Bland de församlade finns bland annat den frisinnade Ona (Rooney Mara), den stridslystna Salome (Claire Foy) och den moderliga Agata (Judith Ivey). Den manliga sekreteraren August får i Ben Whishaws känsliga skepnad förkroppsliga en oundviklig replik: “inte alla män”. Och med den äran, men utan att bli något manligt alibi eller vit riddare utan vem frigörelse skulle vara omöjlig. Istället utvecklar sig ett lika intrikat som laddat samtal, som hinner göra flera spänstiga vändningar kring ämnen som skuld, rättvisa, trauma och förlåtelse.
Polley står inte bara för en mästerlig regi, utan har även erhållit en Oscarsnominering för adaptionen av Toews bok (Women Talking är även nominerad till bästa film). En konstruktion som inledningsvis är förrädiskt simpel. Dialogen känns till en början både enkelspårig och teatralt torftig. Men under samtalets gång tar nyanser form samtidigt som ensemblen fyller ut sina roller. Det beskrivs bäst som en kollektiv insats som är varm, sårig, hoppfull, skälvande och ibland ursinnig, och får sin nödvändiga inramning genom Luc Montpelliers kameralins, Quinta Alfreds briljanta kostym och Peter Coscos produktionsdesign. En iscensättning som varje gång Women Talking riskerar bli, tja… pratig, andas ny luft i samtalet.
