Todd Solondzs träffsäkra satir Wiener-Dog summeras kanske bäst som ett hundliv i fyra delar. Med sin början på en hundgård hinner den titulära taxen kallas både Doody och Cancer under filmens gång, samt tillhöra fyra olika hussar och mattar flinkt spelade av utmärkta skådespelare som Julie Delpy, Ellen Burstyn och en fint nedtonad Danny DeVito.
Utan att trigga alltför vidlyftiga jämförelser lyckas Solondz tidigt illustrera hur inrättandet av hunden som människans bästa vän saknar alla element av samtycke. Tracy Letts vresige familjefar Danny förklarar i filmens första episod för sin sjuklige son Remi (Keaton Nigel Cooke) att husträning innebär att bryta ner hundens karaktär medan Remis mamma (Delpy) använder en dråplig och djupt osmaklig anekdot för att rättfärdiga kastrering.
Om Remis äktenskapskrisande föräldrar får visa upp människans mindre behjärtansvärda sidor är barnets instinkter desto mer godhjärtade. Så också veterinärassisten Dawn Wiener (Greta Gerwig) som i filmens andra del räddar taxen från avlivning och ger sig ut på en oplanerad roadtrip med den struliga barndomskärleken Brandon (Kieran Culkin).
De som kan sin Solondz känner igen Dawn och Brandon från genombrottsfilmen Welcome to the Dollhouse, där de spelades av Heather Matarazzo och Brendan Sexton III. Det är ett återseende präglat av lekfull diskontinuitet typisk för Solondzs självreferentiella universum.
Appropå självreferentialitet och diskontinuitet påminner en plojig musikalisk mellanakt publiken om att det finns läsk och godis att köpa i biografens foajé och mig om Wiener-Dogs öde på svenska biografer. Det rör sig ju verkligen inte om någon popcornrulle, och följaktligen går den i Stockholm upp på två dukar och på ett begränsat antal orter i resten av landet för att samma dag ha premiär på video on the demand. Snålt kan tyckas mot en aldrig brännande men alltjämt träffsäker satir.
Mellanakten tjänar också till att avgränsa filmens två sammanhängande första delar från dess två mer oberoende och avslutande. I de två senare sticker framförallt Ellen Burstyn ut som kärv pensionär. Men även en ovanligt lågmäld Danny DeVito utmärker sig som modfälld filmprofessor.
Trots spretiga tendenser förenas Wiener-Dogs fyra delar av Solondz utpräglat misantropiska avhandling av teman som döden, ensamhet och känslor av misslyckande. Dessutom, och till filmens fördel, med en långt mer ömsint och beskedlig svansföring än många gånger tidigare.
