Wedding Singer

Adam Sandler fick sitt genombrott i Saturday Night Live, och satsar sedan några år tillbaka på en filmkarriär. Hans tidigare alster har varit av tvivelaktig kvalitet, men de har i alla fall varit tillräckligt galna för att hans fans från TV-tiden ska kunna känna sig som hemma. I The Wedding Singer är han emellertid överraskande nedtonad, och hans transparenta uppenbarelse tar bort mycket udd. Det är lite synd, för det finns potentiella godbitar i en film som kan skryta med att vara en av de första att utnyttja 80-talet som komisk plattform. Utsvängda brallor i all ära under Reagans, Princes och den galopperande inflationens storhetstid härskade klädsmaken som Gud glömde. Öppningscollaget över 80-talets viktigaste händelser och den ackompanjerande tidstypiska musiken är en fröjd för alla som var med när det begav sig, och Steve Buscemis cameo-roll som just rehabiliterad och bitter best man är lysande. Men sen är det i princip slut på det roliga, om vi räknar bort den omväxlande knallröda och korpsvarta mikrofon som dyker ned i övre bildkant ett otal gånger. Bortsett från detta onödiga tjänstefel verkar såväl regissör som manusförfattare i fortsättningen ha haft svårt att bestämma sig om de ska ge oss en satir eller en romantisk komedi. En blandning av både och är visserligen inte fel i sig, men i förvirringen fortsätter 80-tals-klichéerna att staplas på varandra istället för att något görs åt de kriminellt underutvecklade karaktärerna. Sandlers bröllopssångare blir övergiven vid altaret och en söt servitris (Drew Barrymoore) är förlovad med en levnadsglad försäljare som öppet skryter med att han bedrar henne. Ödet griper in, och ingen kommer att bli överraskad av upplösningen. Mot slutet dyker Billy Idol upp och ser ut att vara hämtad direkt från en fotosession för tidsskriften "Patologiska tillstånd i livets slutskede", vilket får det förväntat lyckliga slutet att mest kännas sorgligt.