Vit Oleander

Den som någon gång tummat på ett beställningsformulär från Oprah Winfreys bokklubb vet vad det handlar om. Janet Fitchs [I]Vit Oleander[/I] var en storsäljare 1999 och nu har den brittiske tv-regissören Peter Kominsky ([I]Svindlande höjder[/I]) omsatt den i två timmars jämntjock barnhemsfilm. Receptet bygger på misär, en söt tjej och den typ av oavsiktlig humor som gjorde [I]I am Sam[/I] och [I]Jag drömde om Afrika[/I] så minnesvärda. Själva titeln kommer av en växt som finns i södra Kalifornien. Floskulösa konstnärsmamman Ingrid (Michelle Pfeiffer) blir sviken av sin pojkvän, slänger ihop en dödlig mjölkdrink på växten och hamnar på high security-anstalt. 14-åriga dottern Astrid (Alison Lohman) börjar en flera år lång runtslussning bland fosterfamiljer - den ena mer dysfunktionell än den andra. Hos Jesusälskande Starr (Robin Wright Penn) slutar det med skotthål i armen, i misslyckade skådisen Claire (Renée Zellweger) möter Astrid en högt utvecklad offermentalitet, medan den gräsligt överspelande ryska loppmarknadsdamen Rena (Svetlana Efremova) får henne att börja flirta med gothkulturen. Astrid är som Woody Allen i [I]Zelig[/I], ständigt anpassningsbar, ständigt med ett tomrum att fylla. Det enda som är konstant är att hon hatar sin - numera - iskalla och manipulerande mamma (även från kåken kan hon uträtta storverk visar det sig). Samma mamma som i början av filmen kunde sitta på loftvåningstaket och säga insiktsfulla saker som "Don't cry honey, we're not like that, we're the Vikings, remember?". (Jag förstår inte riktigt vad hon menar, men det är roligt.) Det är just Michelle Pfeiffers illasittande Joan Crawford-kostym som sänker [I]Vit Oleander[/I] från att vara en helt okej chick flick. För Alison Lohman i huvudrollen gör inte alls bort sig. Tvärtom, hon är en talang i Kirsten Dunst-facket som vi kommer få se mer av. Och när hon börjar hänga med Patrick Fugit från [I]Almost Famous[/I] på barnhemmet börjar det rent av bränna till på riktigt, fjärran den överpedagogiska Hallmark-stämning som präglar själva mor-dotter-relationen. Men det är tyvärr där vi är fast. I en historia som inte kan hålla tassarna borta från pjåsk och sentimentalitet.