Så kom den då, Lisa Ohlins första långfilm. Hon lär efter sin rättvist bejublade kortfilm Ingen som du ha avböjt både det ena och andra långfilmsanbudet. Först för ett och ett halvt år sedan, då hon läste Klas Östergrens novell Veranda för en tenor, ansåg hon sig ha hittat ett manus värt hennes inträde i långfilmsbranschen. Och förväntningarna i nämnda branschs olika hörn är naturligtvis höga. Mycket höga.
Ohlin har följt novellen slaviskt. Författaren Thomas möter barndomsvännen och skådespelaren Hoffman på Den gyldene freden. Hoffman är döende och har en sista önskan: att få spela huvudrollen i en filmatisering av Thomas pjäs Veranda för en tenor - en pjäs som till stor del är en uppgörelse med Thomas far och barndom. Thomas låter sig övertalas och hädanefter flyttas vi fram och tillbaka i fiktionens verklighet och fiktionens fiktion.
De bådas relation har sedan barnsben varit en komplex strid om olika människors gunst, först och främst pappans men även Thomas mors och senare om kvinnan som kallas Revisorn. Det framstår allt tydligare att Thomas alltid har varit steget efter Hoffman, eller åtminstone tycker han det själv. Alltid mån om att vara till lags lever han ett ställföreträdande liv som till mycket verkar bestå i att vänta på Godot (som en extra poängtering av Thomas situation låter Ohlin hans nutid te sig i svart-vitt, samtidigt som dåtid och fiktion är i fyrfärg).
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att detta inte är en fantastiskt bra film. Det är en bra och sevärd film, ingen tvekan om det, men inte den triumffärd som den ytligt sett borde vara: manusets grundkonflikt mellan Thomas och Hoffman är intressant och lockande, Anders Bohmans kontrastrika foto är mycket suggestivt, skådespeleriet går från adekvat till genialt och den kronologiskt uppbrutna dramaturgin eggar våra sinnen. Men det är något som fattas. Eller om jag säger så här: det är förunderligt att en film som hyser så många heta känslor stundtals kan kännas så avmätt. Ett möjligt svar ligger i att Ohlin inte har gått speciellt långt utanför Östergrens välskrivna men ändå stramt hållna novell. Hela upplägget känns lite aningen litterärt, lite för duktigt, lite akademiskt, men detta sagt med ett stort undantag: Krister Henriksson.
Det finns en del kollegor som hävdar att Krister Henriksson är en riktig teaterdiva, men även om det skulle vara sant, även om det skulle bo en Guillou i hans bröst, är jag efter detta möte den förste att slänga mig till marken och bedja: I«m not worthy, I«m not worthy.
Maken till stort skådespeleri har nämligen sällan tidigare skådats. Jag tar i, jag vet, men faktum är att hans levandegöring av Hoffman frustar av både liv och död, han strålar, luktar illa, trippar lätt, faller som en fura - är enastående. Samtidigt som Guldbaggen borde vara bärgad (något annat resultat av juryns överläggningar och hela galan borde avskaffas) ger Henrikssons soloprestation en lätt men kännbar slagsida åt verandan. De omgivande skådespelarna, och framförallt deras figurer, tappar i kontur för varje gång Henriksson vrider sig i magplågor eller kvittrar som en lärka i glädjen över att ha lärt sig slå i en spik. Vi ser till slut bara Hoffman, vilket visserligen rimmar väl med Thomas upplevelse av livet, men det skapar trots allt vissa problem för en film som på pappret handlar om två män.
Och, jag må vara puritan: men lik ska inte andas.
Skådespelare:
Regi:
