På en vägg lyser en spotlight på en tom yta. Där ska ett pris hänga. Precis som det gör på resten av väggen. Då kommer det äntligen att bli balans. För det är vad allt handlar om för Julio Blanco – att behålla jämvikten. Julio vet allt om jämvikt och balans – han äger en fabrik som tillverkar industriella vågar. Han är titelns Världens bästa chef.
Vi möter Julio när han står och förklarar för sina anställda hur de är en enda stor familj på hans företag. Det gör han samtidigt som han står uppe på en gångbro och bokstavligt talat ser ned på dem. Han förklarar att det gör mer ont för honom än för de anställda när han behöver sparka någon – vilket han precis har gjort. Han förklarar vidare att Báscalus Blanco är en av tre finalister att vinna ett regionpris som ”enastående företag” och skämtar att när kommittén kommer och frågar hur det är att jobba där så svarar de anställda självklart att det är underbart och att Julio är som en pappa för dem. Om det vore så väl…
Världens bästa chef vann sex Goya-priser (bl.a. Bästa film, regi, manus och för manliga huvudroll) och var Spaniens officiella Oscarsbidrag. Det är en överraskande lyckad företagssatir, överraskande för att det görs så få bra sådana. Fast även om både regi och manus är prisvärda så är det en annan mans axlar denna film hänger på. Javier Bardem är enastående som Julio Blanco som den arketypiska gubbchefen och patriarken som raggar upp den tjugoårige praktikanten, får operabiljetter av borgmästaren och har direktnummer till lokaltidningens chef.
Julio har en så kallad ”len käft”. Han är manipulativ men framförallt är han karismatisk. Något som är otroligt njutbart att se Javier Bardem så fullständigt iklä sig och agera ut. Att följa hans inre liv i hans ansiktsuttryck gör att du lätt glömmer bort resten av filmen. För om det inte varit Javiers karisma hade man å ena sidan haft svårt att bry sig om Julio och å andra sidan hade filmen tett sig en smula platt i sin satir. Satiren funkar så väl tack vare honom. Inte att ringakta dock är hur många av birollerna som känns som riktiga kufiska, och mänskliga, karaktärer. Karaktärer som Julio måste navigera runt och över för att nå sitt pris - samtidigt som vi skrattar gott medan allt bara hamnar mer ur balans för honom.
För problemet för Julio är ju Heisenbergs ”osäkerhetsprincip”, som han älskar att citera. Att när du interagerar med någon eller något annat så påverkar du oundvikligen det. Allt får en konsekvens. Allt ruckar på jämvikten. Vilket inte är svårt när det inte fanns något rättvist med Julio Blancos liv från första början. Att Världens bästa chef är en film som valdes ut för att representera ett helt land är inte överraskande. Tvärtom känns det som ett totalt välbalanserat beslut.
