Den norsk-svenska duon Hans Petters Moland och Stellan Skarsgård har på nytt slagit sina påsar ihop, den här gången för att testa hur mycket patos, vacker natur och dysterhet en film kan bära. Efter den svarta komedin En iskall jävel (norska: Kraftidioten) som för knappt ett halvår sedan hollywoodifierades till den mediokra filmen Cold pursuit är det nu dags för mer livsallvar. Planen var väl att låta det bli slagkraftigt och mäktigt likt de skyhöga träd som gång på gång hotar att slå ihjäl filmens tappra timmermän; resultatet är dessvärre långtråkigt och sommarpratsplatt.
Ut och stjäla hästar, baserad på Per Pettersons succéroman, sammanfattas väl i huvudpersonen Tronds (Skarsgårds) ansiktsuttryck, filmens signum som pryder affischen. Här har vi en gubbe som har varit med om ett och annat i livet och trots detta aldrig fällt en tår. Det ständigt grubblande anletet uttrycker uppdämt lidande och dolda trauman, vars omständigheter har fått den 67-årige Trond att dra sig undan till en gudsförgäten norsk by. Det handlar om bilolyckan då han förlorade sin fru och ungdomssommaren vid den svensk-norska gränsen 1948 när allt förändrades, och alla möjliga katastrofer avlöste varandra tills narrativet nästan – men bara nästan – blir komiskt. Med hjälp av en översvallande känslosam berättarröst och otaliga tillbakablickar försvinner mystiken och spänningen omedelbart. Moland ser till att ingenting kan misstolkas och avsätter eoner av tid åt Tronds kontemplationer kring det norska landskapet och sitt ljusglimtsfattiga förflutna, medan andra motiv som skulle ha kunnat väcka intresse, exempelvis männens fullständigt förödande kommunikationsvägran, uteblir.
Som kronan på det förvisso påkostade och (av Rasmus Videbæk) mycket vackert filmade verket, citerar den livströtte Trond ”David Copperfield” och förklarar för sig själv och oss alla att problemet egentligen ligger i att han inte har känt att han har fått spela huvudrollen i sitt liv. Och där och då brister väl även den mest tålmodiga av tittares tolerans för klyschor.
