Vincent Lindons trötta anlete är en osinnlig källa till trygghet i Xavier Giannolis Uppenbarelsen. Kanske har vi redan sett nog så många män runt de sextio och med sorg i blick ta sig an existentiella bryderier i lågtempererade dramer. Kanske hinner berättelsen under sina 144 minuter bli både långsökt och lite spretig. Men Lindon, en ibland något enahanda men alltid karismatisk skådespelare, lyckas engagera i rollen som den välrenommerade krigskorrespondenten Jacques.
Efter att ha förlorat sin bästa vän och fotograf samt spräckt en trumhinna lider Jacques både psykiska och fysiska trauman efter ett uppdrag i Syrien. I sökandet efter något slags distraktion eller lindring lystrar han därför när en oväntad uppdragsgivare ringer upp. I en sydfransk by har den tonåriga Anna (fint spelad av Galatéa Bellugi) haft uppenbarelser i from av bud från Jungfru Maria, och nu vallfärdar pilgrimer dit i så stora mängder att det blivit ett ordningsproblem i byn såväl som huvudbry för Vatikanen. De senare vill därför att Jacques ska ansluta till en utredningsgrupp bestående av präster, psyko- och teologer för att bedöma uppenbarelsens autenticitet.
Någonstans känns det långsökt att den katolska kyrkan väljer att engagera en luttrad reporter. Deras suveränitet tycks ju beroende av att Annas uppenbarelse och dylika fenomen är hokuspokus eller snabbt kan kontrolleras. Långsökt blir också några av de slumpartade spår utredning leder in på. Samtidigt lyckas berättelsen hela tiden bevara en ovisshet kring Annas helgonlika uppenbarelse – om den är genuin eller uppdiktad av vejpande charlataner som vill sälja snökulor, helgonstatyetter och annat krimskrams till godtrogna.
Den flitigt anlitade filmfotografen Eric Gautiers lätt urvattnade digitala bilder erbjuder ibland de symbolladdade bildkompositionerna en välbehövlig anspråkslöshet som lirar lika väl mot desto anspråksfullare musikval. Filmens soundtrack rymmer en rad nämnvärda kompositioner av bland andra Arvo Pärt och Jóhann Jóhannsson. Men vi talar inte direkt om någon filmisk uppenbarelse utan om en något sävlig men behaglig skröna om andlighet i en vidare bemärkelse, som låter sig avspeglas väl i Vincent Lindons fårade ansikte.
