I början av nittiotalet blev Kevin Smith en av affischpojkarna för bröderna Weinsteins indiefilmståg. Clerks var som en tuff, obrydd generationsroman för slackers som inte orkade läsa. Attityden var fortsatt kaxig även när Smith sneglade mot romcom-konventioner i Chasing Amy och Mallrats, men sedan dess har karriären dalat rejält.
Fast trots att filmerna blivit sämre har hans frispråkiga nördpersona visat sig kompatibel med det nya medieklimatet. Uttalanden som skapar rubriker, miljontals följare på twitter, programledare för en populär podcast – och det är ungefär där Tusk kommer in i bilden.
I ett avsnitt av podcasten berättade Smith om en märklig annons där gratis boende utlovats i utbyte mot att klä ut sig till en valross. Lyssnarna uppmanades att hashtagbedöma historiens filmpotential med #WalrusYes eller #WalrusNo – gissa vilken som vann.
Verklighet och fiktion sammanstrålar alltså i vansinnig splatterskrud när Wallace (Justin Long), en outhärdlig podcastreporter, jagar coop i Kanada. Spåren leder till excentrikern Howard Howe (Michael Parks) och dennes avlägsna herrgård, men innan middagsbordet dukats av har Wallace drogats, vaknat upp i en rullstol och upptäckt att ena benet är borta. Och det är bara början på en vidrig förvandling.
Kräkreflexerna får sig dock några välbehövliga vilopauser när en utredning inleds av reporterns flickvän (Genesis Rodriguez) och bäste kompis (överraskande comeback från Haley Joel Osment!). På vägen möter de även en franskkanadensisk detektiv, spelad av en närmast oigenkännlig Johnny Depp som nästan är så rolig man glömt bort att han faktiskt kan vara.
Kombinationen sjukt gore och knasig buskis skriker efter kultstämpeln. Det är som om Tusk skräddarsytts för trendande memes, cameospekulationer och 140-teckenhyllningar som avslutas med #WalrusYes.
Problemet? Den amerikanska biopubliken röstade #WalrusNo.
Ett sorgligt öde för ett så underhållande långfinger mot god smak, men tyvärr skiner det cyniska maskineriet igenom och det blir många gånger för uppenbart att Tusk är ett internskämt som gått för långt. Inte minst när Smiths störiga podcaststämma släpps lös under eftertexterna.
