I början av nittiotalet blev Kevin Smith en av affischpojkarna för bröderna Weinsteins indiefilmståg. Clerks var som en tuff, obrydd generationsroman för slackers som inte orkade läsa. Attityden var fortsatt kaxig även när Smith sneglade mot romcom-konventioner i Chasing Amy och Mallrats, men sedan dess har karriären dalat rejält.
Det kvittar hur förtjust jag är i Kevin Smith, den här smörjan finns det inga ursäkter för. När den fetlagde kultfilmsregissören från New Jersey nu ska försöka brancha ut och bli mainstream på allvar är resultatet katastrofalt.
Efter sköna halvkeffa rullar som [I]Clerks[/I], [I]Mallrats[/I] och [I]Dogma[/I] har Smith n
Jay & Silent BobNär Kevin Smith gjorde sin förra film [I]Dogma[/I] lyckades han få katolska kyrkan på halsen, som kraftigt opponerade sig över bilden han gav av katolicismen. Med sin nya film lyckades han istället få de amerikanska homorättsorganisationerna emot sig. Det var bögskämten i [I]Jay & Silent Bob[/I] som fick organisationen GLAAD (tänk er en mediebevakande variant av RFSL, fast ännu tristare och mer ra |
DogmaJag vill först göra en sak klar: Om det inte vore för att jag ärsvag för Kevin Smith & Co:s idé hade filmen fått en dödskalle. Den ärnämligen som film betraktat ebarmligt dåligt.
Så var det sagt. Men här finns alltså uppslag som är så roande att filmenfår passera som bara dålig. Dessutom är det svårt att hata något som så tillden grad retat upp den konservativa katolska amerikanska kyrkan, och so |
ClerksDet är förvisso ytterst sällan som en långfilm - svensk eller utländsk - tillverkad för i runda tal 175.000 kronor når så långt som till en svensk biografduk. Mest, förstås, för att det inte görs filmer för den i sammanhanget löjliga summan, och, om så vore fallet, skulle de antagligen med stor tvekan vara visningsbara på den lokala fritidsgårdens 16-millimetersprojektor. Därifrån är steget långt |
