Tolken

Sydney Pollacks supsense-thriller är inspelad inifrån FN:s högkvarter i New York. En högborg där inte ens Alfred Hitchcock fick filmningstillstånd (till I sista minuten, han och Cary Grant fick göra en Insider istället). Nu har man haft policymöte på pr-avdelningen och Kofi Annan har urpeppat förklarat att filmen kunde kasta nytt ljus över FN:s vardagsarbete (jag gissar att han tänker på de många uppfriskande glassplitterbaden i auditoriet). Kanske rent av ingjuta lite härlig peace spirit i allmänheten. Och visst, som välproducerad infotainment fyller Tolken sin funktion. Det verkar vara en väldigt dynamisk arbetsplats. Tyvärr är Tolken en betydligt större triumf som avtalsförhandling än som thriller. Tankarna går osökt till Frank Oz överreklamerade heistrulle The Score. En film som ingen levande människa kan minnas något om, förutom att Marlon Brando ska ha gjort alla scener i urtvättade y-frontskalsonger. På samma sätt kommer Tolken gå till historien som en film med högst pikanta inspelningsdetaljer, och som kanske, högst eventuellt, handlade om att Nicole Kidman bott i Afrika. Jämfört med några av Sydney Pollacks politisk supsense-klassiker genom åren, som Tre dagar för Condor (1975), Utan ont uppsåt (1981) och något blekare Firman (1993), saknar Tolken mycket av den nerv och kemi som ofta vägt upp hans konventionella regi. Det trots att han fortfarande rör sig med några av Hollywoods mest bankbara skådespelare: Kidman som konspiratorisk tolk (hon hör ett dödshot mot en afrikansk ledare på ett språk som ungefär 137 människor i hela världen pratar), Sean Penn som plågad FBI-man (han ska övervaka henne, och bockar med plågsam exakthet av de faser som vi lärt oss känna igen på mils avstånd: först skeptisk (du vill bara ha uppmärksamhet!), sedan bekymrad (tänk om du dör!), och vad det lider lite så där lagom subtilt kärlekskrank (låt oss säga att de kommer att stå i en park). Tolken har skjutits på framtiden under ganska lång tid och Sydney Pollack har själv sagt att han är missnöjd och velat klippa om filmen. Om ambitionen ligger ens det minsta över standardiserad high intrigue är det lätt att förstå. Den befinner sig i det där djupt meningslösa ingemanslandet mellan riktig politisk analys och den typen av fartiga arabsprängarthrillers som man brukar kunna ratta in på TV3 kring tresnåret på natten. Som en ny Hootie and the blowfish-skiva, fast mycket längre. Premiär 15 april