När France inför en herdestund med nya pojkvännen kräver honom på några hundra franc reagerar han som nog de flesta män skulle göra. France förklarar dock lugnt sin pragmatiska syn på kärlek: hon tar hellre pengarna på en gång, istället för att han ska bjuda henne på middag, bio, kanske en klänning, sådant som brukar utgöra köpeskillingen i ett förhållande.
Laetitia Masson leverar här sin andra långfilm i en trilogi på temat arbete, pengar och kärlek - ett tema som i och för sig kan tyckas onödigt att definiera då i stort sett alla filmer, för att inte tala om de flesta människors existens, cirkulerar kring just dessa tre storheter. Och även om pengar är det mest frekvent uttalade ordet handlar det mer om Frances förtvivlade, men samtidigt känslomässigt avtrubbade, jakt efter någon att älska. På riktigt.
I filmens inledning har Frances just rymt från en mycket äldre man som förutom en förmögenhet vill erbjuda henne giftermål. Hon föredrar dock bara det förstnämnda och försvinner på bröllopsdagen med en halv miljon franc i ryggsäcken. Den försmådda mannen ber vännen Luigi om hjälp att spåra henne och det är på dennes odyssé genom det franska landskapet som vi i återblickar lär känna France och hennes bakgrund. Och det är inte en helt smärtfri bekantskap. Masson målar en gråtonad bild av en oälskad, eller åtminstone ignorerad, flicka som aldrig riktigt har lärt sig att läsa mellan raderna, som tar människor för vad de säger och sålunda råkar ut för ideliga besvikelser. Luigi är själv en desillusionerad, frånskild man som hand i hand med publiken blir mer och mer intresserad av den sargade France.
Denna akuta känsla, att vi hela tiden faktiskt får förstahandsinformation, är en av filmens absoluta styrkor. Vi längtar efter nästa pusselbit som om vi satt mitt i ett morddrama, utan mord, och vi närmar oss med spänning Frances och filmens kärna.
Men när Masson vill få mig att dra likhetstecken mellan France och den lätt störda Luigi sparkar jag bakut. Det känns mest som en framkrystad dramaturgisk idé, snygg på pappret men i verkning snarast som en våldförelse på ett annars oerhört väldramatiserat livsöde. Största blomfånget får istället huvudrollsinnehavaren Sandrine Kiberlain. Hon stod högst på rollistan även i Massons tidigare film [I]Att ha (eller inte)[/I] och återkommer också i trilogins sista del. Masson har verkligen hittat rätt kvinna på rätt plats: sällan har väl någon kunnat uttrycka så mycket, till så många, genom så tomma ögon.
À vendre
Skådespelare:
Regi:
