Som regissör måste det vara väldigt frestande att surfa på migrant- eller landsbygdsvågen, och lyckas man kombinera båda känns det väl som att casha in ett styrelseledamotarvode samtidigt som man sitter i EU-parlamentet. Rena rama jackpotten, både för samhället och för karriären. Om man tar regissören Victor Lindgren som exempel verkar han i sin första långfilm (som är en långversion av kortfilmen Den blomstertid nu kommer) helt enkelt ha lagt för sig en lite väl stor bit av den (själv)goda tårtan.
I Till drömmarnas land skildrar Lindgren sin egen hemort, västerbottniska Holmsund på ett ganska daterat sätt; landsbygden framställs som en gudsförgäten Änglagård, med tråkigt endimensionella och inskränkta karaktärer. Det luktar beskt av förakt och ilska mot alla ”dom” som gör tillvaron i glesorter tråkig och sverigedemokratisk.
Mediet för den obearbetade frustrationen blir den tonåriga Sabina från Rumänien som kommer till Sverige för att hitta jobb. Redan från början anar man vilka scener som väntar, och lägg sedan till träiga dialoger och suggestiva kontraster – som när Sabina kommer in i kyrkan just som Elin sjunger den svenskaste av visor på den svenskaste av skolavslutningar. Trots språkbarriären och Elins initialt svala intresse för umgänge, förstärkt av lokalsamhällets främlingshat, blir de förstås med tiden vänner. Ingen av filmens skådespelare lyckas dessvärre göra sin karaktär rättvisa eller lysa med ”stark närvaro” som det påstås i jurymotiveringen av Svenska kyrkans pris som filmen tilldelats under Göteborgs filmfestival. Snarare syns vilsenhet i allas ögon, förmodligen sprungen ur en ambivalent regi och bristande manus. Även de poetiska inslagen känns krystade och drabbar aldrig trots stora pretentioner.
Kan du se lite vad som helst bara det handlar om våra mest brinnande samhällsfrågor blir du säkert tillfredsställd. Annars räcker det med att se scenen där en ensam Sabina sitter i en skrotbil och längtar efter sin mamma. Resten vet du redan.
