The house that Jack built

Oscar Westerholm 10:00 14 Mar 2019

Ibland är det svårt att avgöra vad Lars von Trier vill säga med sina filmer. Är han en tom provokatör eller en djup samhällskritiker? Är han över huvud taget en seriös konstnär? The house that Jack built börjar med att Jack (Matt Dillon) plockar upp en kvinna (Uma Thurman) vars bil har gått sönder. Till synes motvilligt drabbas han av en impuls att slå ihjäl henne med en domkraft, och efter denna ”incident” går det bara utför.

Den sjukligt tvångsmässige massmördaren vägleder sedan publiken genom fem olika helveteskretsar i detta mörkt humoristiska seriemördardrama, ett knippe händelser som han påstår är slumpmässigt utvalda men som alla i mer eller mindre hög grad verkar utgöra en grundbult i hans skruvade personlighet. Kvinnor lemlästas på rullande band, barn mördas kallblodigt framför sina (ännu levande) föräldrar, djur stympas med sekatörer. Och allt görs med – sanna mina ord – glimten i ögat. Konstigt nog fungerar det. Förmodligen är det till stor del Matt Dillons förtjänst. Hans eklektiska insats som den tvångsmässige massmördaren är ett av årets mest minnesvärda, både för sina humoristiska såväl som för sina mer brutalt drabbande ögonblick.

Men The house that Jack built levererar flera groteskt hysteriska ögonblick som antagligen får dig att garva eller, ja, fråga dig om du inte borde ha något bättre för dig. Att filmen tappar i tempo såväl som karaktärsutveckling i den avslutande halvan vägs upp av att den inledande timmen förmodligen är något av det bästa von Trier någonsin filmat. Du måste inte vara en massmördare för att dela von Triers skeva humor. Men det skadar nog inte.

Läs även: Slutet för Lars von Trier som vi känner honom.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner