25 år senare spökar det åter i Rikshospitalets korridorer och kulvertar.
Lars von Trier
Filmrecension: The house that Jack built
Oscar Westerholm har sett Lars von Triers nya film.
Recension: Nymphomaniac
"Att Nymphomaniac är befriad från varje hopp om förlösning är vad som gör den så omskakande." Läs hela recensionen här.
Melancholia
En planet är på kollisionskurs med jorden och Bruce Willis svarar inte i telefonen. Det smartaste Lars von Trier kunde göra med Melancholia var att inleda med världens undergång. Det gör det lättare för tittaren att relatera till den känsla av meningslöshet som präglar filmens två huvudkaraktärer.
Manderlay
Grace har lämnat Dogville. På en enorm, stiliserad Amerikakarta åker hon och hennes gangsterentourage från Colorado till Alabama och ett gods där slaveriet (fastän det fortfarande är 1933) inte är avskaffat. Lämpligt nog dör den diaboliska slavägarinnan (Lauren Bacall) innan hon ens hinner sätta på kaffet. Grace, sällanDogville
Jag såg [I]Dogville[/I] under sämsta möjliga omständigheter. Mitt under en massiv värmebölja, i en trång, fullsatt salong på en dansk biograf utan luftkonditionering. Men när en nästan tre timmar lång film rinner förbi snabbare än svettet längs ryggen i en biobastu vet man att man sett något speciellt. Något stort. NågoEpidemic
När Lars von Triers [I]Epidemic[/I] hade premiär på de danska biograferna i slutet av 80-talet skulle jag precis börja på högstadiet. Jag var tonårsupprorisk och äventyrslysten och förmodligen inne i min mest maniska "åka till Köpenhamn"-period. Och väl däröver så passade jag inte bara på att busa utan jag gick också enDancer in the Dark
Föreställningen inleds med något i filmsammanhang så udda som inmarschmusik och efter ytterligare en stund i mörker ljuder en siren som förkunnar att Lars von Triers redan vitt och brett omtalade musikal har landat. Själv landar von Trier aldrig, åtminstone inte bokstavligt talat då hans flygrädsla inte tillåter honom aIdioterna
I en ståtlig villa i Sålleröd, en idyllisk region överbefolkad av folk från medelklassens övre skikt, har några unga människor olovligen slagit sig ner. Genom att "spassa" eller direkt översatt "vara mongo" försöker de att närma sig sina inre idioter, en slags befriad sanning, autenticitet eller provokation. Med en hand