Slutet för Lars von Trier som vi känner honom

Lars von Trier är aktuell med sin nya film The House That Jack Built, som enligt regissören själv kan komma att bli hans sista. 

Lars von Trier har hyllats för sin förmåga att skapa ett form- och berättarspråk som löser upp gränserna för filmatiska konventioner. Hans estetiska taktpinne har alltid balanserat etiska farhågor: att inte veta var man har honom har varit en del av showen. 

Därför var det omvälvande när Björk i samband med #metoo-hösten vittnade om sexuella trakasserier under inspelningen av Guldpalmsvinnande Dancer in the Dark. Regissörens anseende blev inte bättre av Nicole Kidmans uttalanden om sexuella trakasserier under inspelningen av Dogville, eller att Paul Bettany refererar till inspelningsperioden som den mörkaste tiden i hans liv. 

Efter att Lars von Trier sa att han sympatiserar med Hitler under presskonferensen av Melancholia i Cannes 2011, förvisades han från festivalen på obestämd tid. Sitt nya epitet bar han med arrogant värdighet och under världspremiären av Nymphomaniac poserade han på röda mattan med en t-shirt som löd ”Persona non grata”. Det hade lika gärna kunnat stå ”Fuck off” och Post Cannes har han föga förvånande hävdat att han står för sina uttalanden.

"Ska man tro regissören själv är hans nya långfilm också hans sista"

Något har hänt sedan dess. När journalister möter den nu 62-åriga regissören inför premiären av hans nya film The House That Jack Built har hela hans uppenbarelse förändrats. Lars von Triers rörelser är långsamma, hans händer skakar och de meningar han formulerar mumlas fram genom ett filter av antidepressiva. Det smärtar att se honom så ynklig, och än mer förbryllar det att han i motsvarande tillstånd har lyckats göra en ny film. I en intervju med The Guardian medger han till slut att den sjuåriga bannlysningen från Cannes tog knäcken på honom, och ska man tro regissören själv är hans nya långfilm också hans sista.

The House That Jack Built inleds med en suggestiv tur ner i helvetet, följt av fem, så kallat slumpmässigt utvalda, händelser ur en massmördares liv. Massmördaren heter Jack och lider av grav OCD, vilket syftar till att skapa comic relief när han återvänder till brottsplatsen ett dussintal gånger för att städa i stället för att rimligen avlägsna sig ögonaböj. Visst, det är ett nytt grepp (och samtidigt väldigt trendigt) att förse en massmördande protagonist med en väl vald diagnos. Det är också finurligt att tolka en psykopats narcissistiska läggning med ömsom hybris över sin egen förträfflighet, ömsom gestalta densamma som parodisk, klantig och socialt inkompetent. Att ge sig i kast med att tolka en psykopat till trots för moraliskt grundade reservationer – psykopater finns ju – är ett spännande projekt som väl förtjänar en avhandling på den vita duken. Tyvärr är Jack för parodisk, och trots försök att fördjupa hans handlingar med tillbakablickar från barndomen ges alltför bristfälliga svar på drivkraften bakom hans mördande. Istället trasslar Lars von Trier – återigen – in sig i en nazivurmande återvändsgränd genom att Jack påstår att historiens främsta konstnärer var Hitler och Stalin. Med hänsyn till filmskaparens egna uttalanden om Hitler lämnar det en viss bismak, i synnerhet i kombination med de intervjuer i vilka han hävdar att han identifierar sig med Jack.

Samtidigt tycks det ytliga berättandet av en psykopats våldsgärningar tjäna vår tids just nu mest banala strömning: ett effektsökeri. Efter Cannes försvarade jag regissörens uttalanden som ”ett smaklöst om än uppenbart skämt”. Efter att ha sett hans nya film intalade jag mig om att jag helt enkelt inte förstod hans avsikt med den. I en ytterligare, väl efterkonstruerad tes, spekulerade jag kring om han helt enkelt är uttråkad av sin egen publik och vill testa den. Jag reserverar mig för möjligheten att jag har missuppfattat både Lars von Trier och hans film, men kanske är svaret så enkelt som att den danska regissören genomgår en identitetskris både privat och i yrkeslivet. Han har nämligen aldrig tidigare blivit så granskad som nu, för beteenden som han länge har kommit undan med och tagit för givna. 

The House That Jack Built har svensk biopremiär den 15 mars.