Oavsett vad en tycker om hans filmer, är det svårt att argumentera emot att Wes Anderson är en skicklig filmskapare. Med sin säregna kreativa ton och visuella stil har hans portfolio ett (hotell)rum i mångas hjärtan.
I hans nya film står tidningen The French Dispatch (tidigare kallad Picnic) i centrum. Den föreställer en amerikansk tidskrift i en fiktiv fransk stad, och det är med utgångspunkt från olika artiklar som filmens tre kortare separata berättelser tar form. De tre historierna blir som tre kortfilmer. Vad de dock tydligt har gemensamt är en berättarröst, och det teaterinfluerade framförandet; med filmiska stilleben, (där karaktärer och föremål som vältrade cocktailglas är stillastående på display) tekniska scenerier och kulisser som dras undan. Det finns till och med en hel scen ur en pjäs - skriven av Frances McDormands karaktär.
Om än The French Dispatch inte ska utspela sig i nutid så vibrerar den stagnation, i den bemärkelsen att den känns väldigt manlig. Vilket lätt kan överskådas på affischens samling karaktärer: ca 10 kvinnliga av 70. De kvinnliga karaktärerna som finns kan dessutom tolkas som bifigurer till männen; en naken kvinnas kropp plus en som föreläser om det manliga geniet, en kvinnas skrivna ord om en manlig aktivist, och tjejen i kampen med honom – varav båda naturligtvis ligger med honom, och slutligen i tredje delen, varför inte en ”show girl” med få repliker.
Är det då en av årets bästa filmer? Nej.
Berättarmässigt är det en tydlig Wes Anderson-film; humorn är ständigt närvarande, dialogen noggrant svetsad, och verklighet möter fantasi på skickligt manér. Trots dessa stilsäkra ingredienser blir det något mekaniskt, som att endast följa olika sidospår, utan en egentlig mening. De parallella anekdoterna känns här mest som en oändlighetsspegel, som aldrig tar slut, och jag vet inte riktigt vart jag vill titta. När det blir fler än tio olika karaktärer per historia och lika många trådar, trasslas allt ihop. Det hade gynnat filmen om berättelserna hade sammanflätats utöver det att föreställa artiklar ur samma tidning. Trots en rapp dialog och en drivande baskagge ackompanjerad av banjo och blås är filmen tyvärr delvis tråkig.
Visuellt sett växlas det lekfullt mellan live-action och animerat, och effektfullt såväl bildformat som mellan färg och svartvitt. Men utan mer av regissörens traditionella färgpalett blir det relativt stumt. Svartvitt eller ej, blir det något färglöst. Ja, i mina ögon bleknar den i jämförelse med hans The Grand Budapest Hotel. Däremot är den givet sevärd, med fantastisk mise-en-scène, teknik och non-stop knasigheter.
