Visningen av Steven Spielbergs flerfaldigt Oscarnominerade The Fabelmans inleds med en videohälsning från regissören själv. Dels en försäkran om att den semibiografiska uppväxtskildringen är hans mest personliga film hittills, dels ett tack till alla som återvänder till biograferna. Även om pre-pandemiska nivåer fortfarande är avlägsna gick besökstalen upp både i Sverige och USA under 2022. Främst är det dock Marvelspektakel och annat franchisematerial á la Top Gun: Maverick som lockat tillbaka publiken.
Nåväl, ingen kan påstå att Spielberg inte spelat en hand eller två i utvecklingen av den moderna blockbustern. Än så länge toppar han ju listan över tidernas mest inkomstbringande regissörer. The Fabelmans har dock bombat på hemmaplan och inte gjort mycket för att dryga ut ledningen mot James Cameron, som krasst räknat är en Avatar-uppföljare från att knipa förstaplatsen. Sett till biljettintäkter väger helt enkelt inte personliga filmer om blivande box office-kungar lika tungt som smurf-Pocahontas. I USA fick The Fabelmans knappt heller någon chans då den gick att strömma bara en månad efter sin premiär. Filmens distributörer tycks helt enkelt inte dela Spielbergs tro på eller kärlek till biografen. I The Fabelmans är det förstås där allting börjar.
Spielberg har i andra sammanhang berättat om hur hans pappa tog med honom på hans första film: Cecil B. DeMilles Den största showen. Ett första biominne som i Spielbergs och dramatikern Tony Kushners manus får inkludera båda föräldrarna. Året är 1952 och utanför en biograf i New Jersey försöker Burt (Paul Dano) och Mitzi (Michelle Williams) dämpa sonen Sammys rädslor inför besöket. Ingenjören Burt hemfaller till att bryta ner mediet till sin tekniska konstruktion: 24 bilder i sekunden som skapar illusionen av rörelse är inget att vara rädd för. Mitzi, som blivit hemmafru istället för konsertpianist, framhåller hellre mediets drömlika kvalitéer. “I den här familjen är det vetenskapsmännen mot konstnärerna” konstaterar hon något senare i filmen och tillägger att Sammy är på hennes lag.
Om så inte alltid varit fallet förändrar DeMilles spektakelfilm (som för övrigt var det årets mest inkomstbringande) Sammys syn på världen. Efter att ha fått en tågbana i Chanukkapresent dröjer det inte länge innan han rekonstruerar tågkraschen i Den största showen med pappans 8mm-kamera. Det är svårt att föreställa sig en mer spielbergsk bild än när Sammy projicerar bilderna mot sina handflator i garderobens mörker. Här är han spelad av Mateo Zoyran, men när pappan fått ett nytt jobb för att utveckla datasystem i Arizona förflyttar sig filmen också i tiden. När en tonårig Sammy cyklar förbi en affisch för John Fords Mannen som sköt Liberty Valance spelas han av Gabriel LaBelle och året borde vara 1962.
Liksom hur filmkonsten förändrats under tidshoppet har Sammys ambitioner vuxit till sig. Arizonas ökenlandskap lämpar sig lika väl för hemmasnickrade västerns som krigsfilmer. Här strösslas filmen förstås med blinkningar till Spielbergs filmografi. Men Sammy riktar också kameran mot den egna familjen, som utöver föräldrar och systrar förlängs av den skojfriske familjevännen “farbror” Bennie (Seth Rogen). Genom kameralinsen, och framförallt framför klippbordet, får Sammy syn på sprickorna i föräldrarnas förhållande. En lika uppslitande som motvillig insikt, även om den kanske gått upp för publiken långt innan Sammy. Inte minst tack vare Williams fenomenalt nyanserade spel. Hon är hjärtat i en mångbottnad och hjärtskärande bearbetning av en uppväxt som kanske var svår att greppa då. Även om Dano har svårt att hålla jämna steg med Williams, eller om den visuella inramningen ibland känns något glossig, kan jag inte annat än konstatera att det inte är många regissörer som känner vägarna till mina tårkanaler lika väl.
