The Butler

Cecil Gaines växer upp på ett plantage och får i ung ålder se sin mamma bli våldtagen och sin pappa mördad. Strax därefter börjar han jobba inne i huset istället för ute på fältet och blir en så kallad ”house negro”. Där får han lära sig allt om att passa upp på rika, vita människor, något som kommer att tjäna honom väl när han senare får anställning som butler på ett hotell och sedan i Vita huset, där han ska komma att betjäna åtta olika presidenter över 34 år.

På samma sätt som jag skyndar igenom handlingen, snabbspolar The Butler, som (väldigt löst) baseras på en sann historia, förbi medborgarrättsrörelsen. Den försöker vara överallt, hela tiden. Ceciles ena son är med i demonstrationerna i Selma, Alabama, han snubblar in på ett Malcolm X-tal, hänger med Martin Luther King, Jr. på motellet dagarna innan frihetsikonen skjuts till döds och är med i formationen av de svarta pantrarna. Den andra sonen förvirrar sig och anmäler sig som frivillig till Vietnamkriget. Och Cecile själv lyckas tjuvlyssna på ungefär alla viktiga beslut som tas under hans tid på Vita huset. Som en följd blir allt ytligt och otrovärdigt.

Oprah är dock fantastisk som den semialkoholiserade fru Gaines och även om det inte var intentionen är den bisarra castingen av presidenter stor humor (skrattade högt åt Robin Williams som Dwight Eisenhower och John Cusack som Richard Nixon vid några tillfällen). Den maxade rollistan, som innehåller allt från Jane Fonda och Cuba Gooding, Jr. till Lenny Kravitz och Mariah Carey, är mest där för att locka publik, men alla levererar väl godkända prestationer.

Mest lider The Butler av att den försöker säga för mycket och som ett resultat säger den inget alls. Och slutet urartar i en extremt obekväm Barack Obama-propaganda, komplett med ”Yes we can”-slogan och allt. Filmen hade tjänat på en mer fokuserad berättelse, eller på att vara en miniserie.