Tabu

När Stellan Skarsgård med ett trubbigt kirurgiskt snitt blir av med hela härligheten i slutet av Bo Widerbergs [I]Ormens väg på hälleberget[/I], så var det visserligen en effekt som sände ut kastrations-ångest i bänkraderna - men vi hade ändå sett det förut. Den japanske esteten Nagisa Oshima hade redan tio år tidigare chockat världen med att definiera det ultimata uttrycket för en kvinnas hämnd i sin [I]Sinnenas rike[/I]. Japsen där hemma fick däremot nöja sig med en retuscherad version av Oshimas förflyttning av gränsen för det tillåtna. Som så många gånger förr när en konstnär utmanar den goda smaken, så utsätts han för censur. Så inte den här gången. Nya [I]Tabu[/I], som programförklarar sitt uppsåt redan i titeln, har hyllats av kritikerna i Oshimas hemland. Uppenbarligen kommer det inte som någon överraskning för japanerna att det egentligen var med samurajerna som med Monty Pythons skogshuggare och Nilecitys brandsoldater. Och det märkliga är, om man får tro Oshimas beskrivning, att det var fullständigt rumsrent och självklart, i det slutna system som en samuraj-milis representerar, att män attraherades av män. Smått häpnadsväckande, i alla fall för mig, eftersom detta utspelas i Kyoto år 1865. Jodå, jag vet en del om de gamla grekerna också, men den japanska kulturen har i min världsuppfattning inte innehållit så kallat depraverade inslag. Med sin strikthet och exakthet har det varit lätt att inbilla sig att den är väsentligt mindre tolerant mot det som i folkmening anses vara avvikande. [I]Tabu[/I], som har litterär förlaga, använder sig av den klassiska modellen - en ung, vacker man släpps ner i ett slutet system och med hans attraktion följer en serie ödesdigra händelser. Pasolinis [I]Teorema[/I] arbetade på samma tema, som ett exempel. Denne sköne yngling är en av två nyrek-ryterade samurajkrigare i Shinsen-milisen. Han heter Kano och är överlägsen sin konkurrent Tashiro i samtliga avseenden. Vilket får till följd att Tashiro omedelbart blir förälskad i Kano. Och så småningom visar han sig inte vara ensam. Templet fullständigt kryllar av garderobsbögar - "jaså, du är också förtjust i honom, jahaja". Mot slutet balanserar Oshima på en tunn tråd nära den ofrivilliga komedin, som i mina ögon skulle fälla hans syften att vilja punktera samurajeriets hårdhudat fysiska machoism. Men han kan sin sak, den snart 70-årige regissören. Och för med hisnande vackra bilder - allt annat än realism, studio för hela slanten, med makalös ljussättning - sitt lilla förbjudna skepp in i säker hamn.