Summer of Sam

Spike Lee, USAs främste moralpusher, är tillbaka på de stora svenska dukarna efter några år av direkt-på-video-filmer. Och det med en film som för första gången i Lee-historia inte har afroamerikaner i de bärande rollerna. Men Lee har inte gått långt från mammas gata, det handlar knappast om din ordinära vita medelklassfilmamerikan. Sommaren i fråga äger rum år 1977 när den fruktade mördaren "Son of Sam" härjar på New Yorks gator. Filmen bygger på en verklig händelse och har väckt starka känslor i USA, där den bland annat beskylls för att göra underhållning av bestialiska mord och väcka äntligen undanskuffade mardrömmar hos offrens anhöriga. Det vill säga den typ av upprörda argument som brukar höras mot filmer som [I]Summer of Sam[/I] - minns exempelvis stormen kring Jan Troells [I]Il Capitano.[/I] Lee har dock valt en annan väg än Troell och ägnar sig snarast åt att beskriva det tillstånd av chock och skräck som "Son of Sam" försätter just det kvarter i Bronx dit Lee förlägger handlingen. Sommaren är het, förstås, det är högkonjunktur för det fria sexet och samtalsämnet framför andra är; vilken av grannarna är det som åker runt och mördar stadens ungdomar? Det intressanta i Spike Lees film är just skildringen av den blandning mellan skräck och eggande nyfikenhet som mördaren sprider, och hur samhället fungerar i sin jakt på en skyldig. Det är egentligen mindre betydelsefullt om den som pekas ut verkligen är den som utför morden - det viktiga är att ha någon att skylla på. En välkänd mänsklig avigsida. Men tyvärr hamnar detta alltför ofta i bakgrunden, slarvas bort helt enkelt, till förmån för en rad obegripliga utvikningar, och jag kan inte låta bli att än en gång fundera över vad det egentligen är som har hänt med Spike Lee. Oförklarliga scener, som en lång sekvens från ett sexparty, drar fokus från filmens egentliga ämne och får rytm och puls att halta betänkligt. Många biroller figurerar och ännu fler effektsökande men effektlösa sidohandlingar - och alltför många trådar blir i slutändan hängande lösa och otillfredsställda. Lee kommer inte heller här i närheten av den energi, det engagemang och den täthet som karaktäriserade filmer som [I]Do the Right Thing, Jungle Fever [/I]och inte minst [I]She's Gotta Have It. [/I] (Premiär 14 januari)