”You want me to respect the law? Then make the law respectable”, säger en av suffragetterna i en film som annars känns lika subversiv som Nyan Cat när den borde vara Simba i slutet på Lejonkungen.
För visst är det en frustrerande viktig tillbakablick som fortfarande är pinsamt aktuell, vilket kunde inte exemplifierats bättre än av att feministiska Sisters Uncut lade sig ned på röda mattan och skanderade under Londonpremiären.
London, 1912. Kvinnors rättigheter är ett skämt. På ett tvätteri hittar vi Maud Watts (Carey Mulligan) som står och sliter. Hon har jobbat där hela sitt liv i en vardag som är fylld av sexuellt utnyttjande, vämjeliga arbetsförhållanden och en man som påminner henne om att hon är hans fru – det är hennes roll i livet. När hon bevittnar en grupp suffragetter ha sönder ett skyltfönster sker ett uppvaknande och Maud blir allt mer indragen i en kamp hon aldrig i sitt liv kunde ha drömt om.
Suffragette undviker lite förrädiskt att nämna att rösträtten i England framförallt var en medelklassfråga. Vid den tiden fick inte ens 40 procent av männen rösta på grund av fattigdom. Istället fokuserar filmen på arbetarklassen som inte alls till samma grad var delaktig i rörelsen. Fast det är förståeligt, utan något Downton Abbey-filter på är det Mauds och hennes medkombattanter miserabla liv som drabbar hårdast att se.
Carey Mulligan är briljant när hon till en början ofrivilligt iklär sig rollen som suffragett, ett ord hon först inte ens vill kännas vid. Byt ut ”suffragett” mot ”feminist” och man inser direkt att kampen pågår än idag och är minst lika behövlig i en debatt där jämlikhet måste vara godkänd av männen för att inte klassas som rabiat eller opassande. Ett paradigm som Suffragette också kompromisslöst tar upp.
Med tidstrogna svärtade kulisser målas en vardag upp för en arbetarklasskvinna i början av förra seklet i England i en film som inte bara är viktig utan också välspelad. Å ena sidan så hade Suffragette kunnat beröra mer, å andra sidan vill man börja skandera ”handling, inte ord!”.
