Star Wars: The Rise of Skywalker

John Williams omisskännliga tema svallar och gul font rullas ut i 3D för att för sista gången placera oss i en galax långt, långt borta. Nåväl, sista i någon mån, och för nu. Hur många spin-offs, prequels eller sequels det finns eller planeras orkar jag knappt räkna, och slutgiltighet räknar jag nästan aldrig med längre i rådande franchiseekonomi. 

”De döda talar!” Så lyder i alla fall första meningen, och utan att avslöja så mycket mer än så, vilket kritiker uppmanats till, går det att konstatera att Star Wars 2019 är mer såp- än rymdopera, som gör sitt yttersta för att casha in på nostalgi och sentimentalitet.

Sen sist har Rey (Daisy Ridley) fortsatt sin Jedi-träning med Leia (Carrie Fisher) medan Chewie (Joonas Suotamo axlar pälsen efter Peter Mayhew som gick bort i år), Finn (John Boyega) och Poe (Oscar Isaac) kommer över förödande information genom en spion inom Kylo Rens (Adam Driver) led. Rebellerna har bara sexton timmar på sig att stoppa ”the first order” innan ett nytt, allsmäktigt imperium är ett faktum.

Star Wars: The Rise of Skywalker levererar i många avseenden i egenskap av fartfylld matinéfilm, och även om specialeffekterna ibland är väl bjärta väger Williams äventyrliga musik ofta upp. Dels härstammar den de facto från en tid för länge, länge sen (från Stjärnornas krig 1977, eller till och med Erich Wolfgang Krongolds musik till Ringar på vattnet från 1942), dels har den vunnit en särskild plats i mångas popkulturella medvetande. Dessutom bygger den här installationen i högre utsträckning än någon tidigare också på den starka kamratskapen när Rey, Finn, Poe, Chewie och ett alfabet av droider ger sig in i en sista strid.

Jag undrar om kamratskap blivit lite daterat, eller om vi 2019 blivit lite för cyniska för gammaldags rymdsagor med ridderliga ideal? Ibland tycks samtiden skrika efter mörker. Kanske är det bara att karaktärerna och berättelsens trådar blivit så många och trassliga att engagemanget tryter. Oavsett vilket är det Driver som står ut, det är nästan ett under att hans lätt aspiga register (som jag för övrigt älskar) lånar sig väl också till en rudimentärt skriven, intergalaktisk värsting.

Detta till trots håller J.J. Abrams et al. tempo, även när upprepningarna hopar sig. Inte minst i dialogens oblyga flirtande med det förflutna. Någon har en ”bad feeling”, kraften är alltid med, osv. Det formligen ekar i galaxen. Inte minst de dödas röster. Och apropå de döda är Fisher, som gick bort i  december 2016, återuppstånden medelst oanvänt material från tidigare filmer och en rejäl dos specialeffekter. Fishers bortgång sägs även ha tvingat Chris Terrio och Abrams att omarbeta filmens manus.

Nåväl, när allt kommer till kritan är det ju ändå ett nästan dött lopp, även om nostalgitrippen kan hoppa i ljusets hastighet. Stjärnornas krig var ju i sig ett omöjligt projekt. En liten film som ritade om kartan för den moderna blockbustern. När cirkeln sluts över fyrtio år senare finns där några halsbrytande ljusglimtar, någon jaktsekvens, något blödigt återseende och en ljussabelduell på ett stormande hav som nästan framkallar sjösjuka. Men även om det aldrig hinner bli långtråkigt är det påfallande sökt och rörigt på kommersiella grunder.