Sedan evighetståget James Bond rebootades med Casino Royale 2006, och Daniel Craig ersatte Pierce Brosnans slicka sköning med en ”mer sårbar och oerfaren” 007, har två tidstypiska värden präglat filmerna: det realistiska och det bombastiska. Tillsammans med 00-talsprojekt som Batman och Jason Bourne har man upphöjt känslan av verklig dystopi och samhällets förfall.
Både skurkar och storylines har blickat mot den verkliga samtiden – vapenhandel, terroristattentat och bristande moral hos den egna staten – samtidigt som lite smakfull retro och ett hälsosamt tillbakablickande gett serien ytterligare glans. Med Spectre har denna blandning av realism, storslagna pretentioner och medveten retro slagit knut på sig själv. Plötsligt är vi tillbaka i Brosnans nittiotal, eller Moores åttiotal.
Det löjliga förhärskar. Spänningen är så viktig att Bond måste räddas av ödet tillräckligt många gånger för att filmen ska få religiösa undertoner. De reklamvänligt exotiska miljöerna är så många att man förväxlar Craigs obstinata agent med Tintin. Och den världsomspännande organisationen Spectre är så genomond (under några helt icke-ironiska sekunder tar man på sig ansvaret för att undanhålla världen HIV-medicin, malariamedicin och samtidigt kontrollera ett flertal underrättelsetjänster, plus lite fler grejer) att Dr. Evil och Frau Farbissina hör hemma vid det jättelika styrelsebordet i ek.
Visst, inledningen är rätt snygg och Craig är rätt cool, men de ålhala antagonisternas kamp för att skrota 00-sektionen känns ändå ganska rimlig efter 150 minuter med slagkraftiga onliners och klocktricks från medeltiden.
