Den tredje september presterade Andreas Bergh följande tankevurpa på DNs ledarsida: “Om gigekonomin är så hemsk som journalister säger hade ingen jobbat där.” Om journalistisk bevakning av gigekonomins biverkningar får Bergh att reagera bör han knappast gå och se Ken Loachs Sorry we missed you i helgen.
Alla andra kan med fördel lyfta tummen från valfri take out-app, hoppa av elsparkcykeln och gå på bio i helgen.
Gigekonomi är en term för arbeten som kringgår traditionella löner, arbetsvillkor och anställning. Istället jobbar man mot “gig”, såsom leveranser av hämtmat till dörr eller uppsamling av vårdslöst parkerade elsparkcyklar. I Sorry we missed you använder Rickys (Kris Hitchen) blivande chef Maloney (Ross Brewster) termen “onboarding”, och förklarar att varje förare på hans budfirma är som sin egen franchise. Ricky säger till sin fru Abbie (Debbie Honeywood) att han måste ta språnget, hoppa ombord, och därmed sälja hennes bil för att låna pengar till en egen budbil. Abbie, vars arbete inom äldrevården är lika gigstyrt, får börja ta bussen mellan hembesöken hos “klienter”.
Snart jobbar både Ricky och Abbie fjortontimmarsdagar. Levererar Ricky inte i tid utgår ersättningen och missar han en arbetsdag innebär det hundrapundsavgifter. Hur tvåbarnsföräldrar med sådana förutsättningar ska hålla ihop en familj är outgrundligt. Särskilt som tonåriga Seb (Rhys Stone) revolterar.
Loachs filmskapande är aldrig flärdfullt. Nyligen jämförde den åttiotreåriga diskbänksrealisten Marvelfilmer med hamburgare. Hans egna filmer står i blek kontrast till kommersiellt dikterade spandexuniversum. Här vill någon kanske inflika att Loachs syn på rätt och fel, gott och ont, ibland framstår som väl dikotomisk till och med jämfört med superhjältefilmer. Maloney är exempelvis ett onyanserat praktarsle, mer än dugligt spelad av Brewster, men lite enkelspårigt skriven. En genväg, kan tyckas, i en skildring som inte prövar några nya grepp. Men som heller inte behöver dem. För det är med smittsam medmänsklighet och värme Loach riktar blicken mot vad en liberal samhällsdebattör gärna blundar för. Visst hade Ricky kanske inte behövt hoppa ombord, men när han skakat gigdjävulens hand är det redan för sent.
