På ett sjukhus i Stockholm ligger Cornelis Vreeswijk för döden. Han intervjuas av vännen Git Magnusson som spelar in samtalet. Medveten om sitt öde vill han slutföra sin sista skiva Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder....
Tom Alandhs dokumentär från 1997 och Amir Chamdins spelfilm från 2010 gav en bra bild om Cornelis Vreeswijks liv. För att ha letat så pass mycket i arkiven upprepar Magnus Gertten i sin nya dokumentär en del fakta som Alandh eller Chamdin redan berättat - som arbetet på Beckomberga mentalsjukhus, skivbolaget Metronome eller det ökända mötet med transsexuella. Han hade gärna fått gräva ännu djupare.
Men när Gertten låter Cornelis kvinnor komma till tals så bränner det till. Flera är borta men deras röster finns kvar, vackert och respektfullt bildsatta med svartvita foton och journalfilmer. Det var i sångerna Vreeswijk hyllade kvinnorna, många gånger de som levde i marginalen. Bland annat just Fatumeh, eller Fatima, som medverkar. Numera konstnär.
Han var en svår person som ändå såg människorna omkring sig. Och även om de medverkande inte målar upp ett helt igenom trevligt porträtt blir Cornelis som person mer mänsklig än någonsin med sina brister och fel. Somliga går med trasiga skor tillför kanske inte alltför mycket men vid sidan av det som redan sagts är den nya dokumentären ett intressant tillägg i den mångbottnade vissångarens liv och leverne.
Läs även Nöjesguidens intervju med Magnus Gertten: Berättar man om Cornelis post-metoo, måste man lägga allt på bordet.
