Har vi fått nog av dokumentära porträtt av de slitna visornas mästare? Knappast.
”Det finns vissa stunder i mitt liv som är mindre smickrande, men de måste berättas också” säger en lågmäld och tärd Cornelis Vreeswijk under sin sista intervju på Sophiahemmet i Stockholm. Den gripande inspelningen tillsammans med annat aldrig tidigare visat arkivmaterial, uppträdanden och samtal med Cornelis livskamrater och kollegor är ett nytt försök att berätta historien om en av Sveriges största trubadurer.
Bakom den nya dokumentären står regissören Magnus Gertten, som tidigare regisserade Tusen bitar - en film om Björn Afzelius, Guldbaggenominerade Every Face Has a Name samt Nelly och Nadine.
När vi ses är Magnus mitt uppe i ett juryarbete och passar på att reflektera över hur en film ska vara för att väcka hans intresse.
— Den ska kännas i magen. Och den ska ändra ens blick på saker och ting. Plötsligt ska man titta på saker och ting på ett annat sätt. Tanken med Cornelis-filmen är också att med hjälp av honom få oss att titta på människorna runt omkring oss med nya ögon.
Mycket har hänt i Sverige sedan Cornelis Vreeswijk gick ur tiden 1987 och din dokumentär gör det tydligt att hans texter ständigt är aktuella.
— Den rådande tidsandan är att politikerna och samhället alltmer tycker att folk får skylla sig själva. Har man fallit får man ingen hjälp att resa sig. Kriminalvården ska helst döpas om till Straffverket enligt vissa partier. Tanken med den här filmen är man ska få sin blick utmanad när det gäller de marginaliserade människorna. Det är om dem Cornelis faktiskt skrev sina sånger.
Det har gjorts både dokumentär och spelfilm om Cornelis sedan tidigare. Jag undrar vad Magnus Gerttens vill tillföra med sin bild av skalden.
— När man gör en film måste man verkligen känna att man har något nytt att komma med. Tom Alandhs dokumentär är 25 år gammal och den gjordes tio år efter Cornelis död. Tiderna har förändrats sedan dess och nya saker har dykt upp, nytt material, minnen som behövde mogna med tiden. För mig är det också viktigt att vi då och då tittar närmare på våra ikoniska artister, de som för alltid är inskrivna i svensk musikhistoria, kulturhistoria, för att testa dem mot tidens tand och se på dem med nya ögon.
Har du hittat svaret på frågan om hur han står sig idag?
— Absolut, och det underbara var att få lov att gräva ner sig i materialet, att närläsa texterna. Hans poetiska sätt att skriva om det svarta - om döden, mörkret - är det vi alla behöver, särskilt nu när världen är så svart. Om man omvandlar den till poesi så blir den lite lättare att uthärda.
Hur närmade du dig Cornelis mer våldsamma sida?
— Det finns åklagare, det finns krönikörer och det finns moralpoliser. Jag tillhör inte dem. Om man är dokumentärfilmare, är man försvarsadvokat på något sätt. Jag vill alltid ge varje människa chansen, the benefit of the doubt. Men berättar man om Cornelis nu, post-metoo, måste man lägga allt på bordet. Han är en produkt av sin tid såklart. Och vi älskar Cornelis-människan och artisten, men vi måste kunna se alla hans sidor, och behöver inte älska alla hans handlingar. För mig har det varit viktigt att inte stoppa undan någonting.
När man börjar på ett sådant mastodontprojekt, hur går man till väga för att bygga en helgjuten berättelse?
— Det är väldigt långa processer. Jag har en väldigt stark klippare, Erik Wall Bäfving, en stark producent och ett researchteam. Det var det allra viktigaste i början. Hur mycket nytt kan vi hitta? Vi har dammsugit arkiven, varit runt i hela Norden och i Holland. Men den viktigaste pusselbiten var inspelningen av den sista intervjun som gjordes av hans vän Git Magnusson, hösten 1987, strax före hans död.
Är det någon rad ur hans sångskatt som gör dig allra mest berörd?
— En rad som vi pratade mycket om är i låten Grimasch om morgonen - ”Lyckan är en förgiftad tagg". En ganska mörk syn på kärleken och lyckan som jag tror Cornelis levde med. Och jag tycker om det här perspektivet som också präglades av hans omsorg om samhällets utsatta. Han gör ju någonting som man som dokumentärfilmare själv vill göra. Man vill ge ansikte åt det i samhället som bara skymtar förbi.
Somliga går med trasiga skor har biopremiär den 17 november.
