Sex lektioner i kärlek

"Att tala om kärlek är som att dansa om arkitektur". Citatet, som återges av en av de tre systrar som utgör filmens grundpelare, är på alla sätt signifikativt för denna mellanmjölksversion av Todd Solondz svarta drama [I]Happiness[/I]. Det anger temat och riktningen men även svårigheten i att försöka greppa om kärlekens flyktiga väsen. Många har som bekant lyckats men definitionen av de mänskliga relationernas grundlagar är inget som görs i en handvändning. Och helst inte heller, som här, med en evigt käck blick i ögonvrån. Den relativt okände regissören och manusförfattaren Carroll verkar helt enkelt vara lite för bekväm för att låta sig sugas in i vardandets svarta hål, och lyckas därför vare sig nå några subtila sanningar eller skapa riktigt nerviga scener. Greppet att låta några till synes icke relaterade människors öden flyta samman är bra och har tagits förut, inte minst i Robert Altmans i genren oöverträffade [I]Short Cuts[/I], men då man i den senare lämnas med ett otal frågor hängande i en mörk sky av osäkerhet bemödar sig Carroll i alldeles för hög grad att räta ut alla frågetecken. Han är habil men konstruktionen blir på tok för synlig, och i slutscenerna blir ivern att knyta ihop alla relationer nästan pinsamt tydlig. Men i den gyllene medelvägens namn ska dock erkännas att den stjärnspäckade ensemblen får in en och annan råsop. Inte minst Madeleine Stowe som den äldsta systern Gracie som tycker att det gifta svensson-livet är alldeles för trångt för hennes livliga aura. Dessutom får vi se att Gillian "Agent Scully" Anderson faktiskt kan agera med hull och hår - glädjen i att för en gång skull slippa repetera repliker som "Men Mulder, det har nog en naturlig förklaring!" ska nog inte underskattas. Att sätta Sean Connery och Gena Rowlands i rollerna som föräldrarna låter naturligtvis även det som en hit men de båda verkar för länge sedan ha slutat agera och går mest omkring och pytsar ut repliker från höften. Gärna med en lätt "busig" underton. Och då går ju mången poäng förlorad - speciellt då de påstås genomleva en kris i förhållandet. Nej, nära livsnerven kommer vi först i bihistorien med Ellen Burstyn och hennes aidssjuke son Mark (Jay Mohr). Deras relation tillfrisknar i takt med att Mark tynar bort, och det är i dessa scener som vi närmar oss filmens epicentrum: bortskalandet av konventioner och livslögner tills ärligheten, snarare än kärleken, tillåts få luft. Carrolls uppsåt är säkerligen också ärligt, men tyvärr uppkommet i en alldeles för tam konstnärssjäl.