Gena Rowlands

På den tiden när det fortfarande pågick ett sökande med ljus och lykta efter [I]En ny Ingmar Bergman[/I] - alltså på den tiden man inte premierade ett eget konstnärligt uttryck utan hellre ville ha en kopia som kunde hålla de internationella svenska filmframgångarna vid liv - så fick man på Filminstitutet plötsligt för sig att den nye Ingmar Bergman hette Carl-Gustaf Nykvist, tillika den legendari

Produktionsbolaget Dreamworks verkar ha specialiserat sig på attgöra gedigna supéer av gammal skåpmat. Varken debuten Fredsmäklaren ellerden av vissa svenska recensenter oförtjänt utskällda Deep Impact, var någramästerverk, men ändå betydligt bättre än det kan förväntas av historier omryska terrorister som stjäl en atombomb eller om en komet som hotar att slåav toppen på Eiffeltornet. Läget är un

"Att tala om kärlek är som att dansa om arkitektur". Citatet, som återges av en av de tre systrar som utgör filmens grundpelare, är på alla sätt signifikativt för denna mellanmjölksversion av Todd Solondz svarta drama [I]Happiness[/I]. Det anger temat och riktningen men även svårigheten i att försöka greppa om kärlekens flyktiga väsen. Många har som bekant lyckats men definitionen av de mänskliga