School of Rock

23:06 4 Mar 2004
En av de mer oväntade kioskvältarna i USA i höstas var Jon Favreaus underbart efterblivna indiejulrulle [I]Elf[/I], där Will Ferell går runt i pysslingkostym och kramas och äter snask i två timmar. [I]School of Rock[/I] - Jack Black undervisar stela privatskolebarn i baskaggar och klassiska Led Zeppelin-omslag - är på många sätt Elfs rockmytologiska tvillingfilm. Båda står stadigt med ena benet i trygg och beskedlig Dagissnuten-camp, men är samtidigt intellektuellt överlägsna det mesta just nu. Utan att ha någon större lust att prata om det. Halvt baserad på briljanta manusförfattaren Mike Whites kärlek till Langley Schools Music Project (omhuldad 70-talsskiva där musikskolebarn gör strålande versioner av Bowie- och Beach Boys-klassiker), och halvt på Jack Blacks tilltagande sinnesjukdom, är [I]School of Rock[/I] en sådan film som - från Blacks första rockarkeologiska mindmaps på svarta tavlan - fyller en med en varm och bubblande lycka. Det här är en man som hittat hem. Jack Black kommer säkert fortsätta både med de enerverande Tenacious D-utflykterna och sina oantastliga [I]High Fidelity[/I]-biroller som övervintrad rockslusk. Men aldrig någonsin kommer han få en arena som kan mäta sig med den här. Som en kärleksfull hyllning till världens alla klassisk-rock-dinosaurier börjar School of Rock med att Black får kicken från sitt band. Fumligt sparkar han ner ett trumset och lunkar hem och möter där nästa motgång: hans hårt hållna parrelations-roommate (Mike White) med flickvän är inte helt nöjd med att Black börjar närma sig de 35 men fortfarande tror att en tillräckligt väl utförd luftgitarr-session kan betala hyran. Desperat lyckas han bluffa till sig ett vikariat som lärare på en välartad privatskola. Först har han mest hoppats på en lukrativ slackingmöjlighet, men när Black inser att hans elever är klassiskt tränade musikskolebarn, lägger han om hela undervisningsplanen till att endast innehålla ämnen som gitarrföring, "rock appreciation" och känslomättade genomgångar av vad Pink Floyd-perioden mellan [I]Dark Side of the Moon[/I] och [I]The Wall[/I] betytt för mänskligheten. Snart har Black sitt eget barnband - komplett med groupies, roddare och körsångare - och kan narcissistiskt leda dem fram mot terminens höjdpunkt, den storslagna Battle of the Bands-final där Richard Linklater (till skillnad från i [I]Dazed and Confused[/I]) till och med lyckats få loss rättigheter ur det så svårflirtade Zeppelin-arkivet. [I]School of Rock[/I] är inte bara det bästa som kunde hända Jack Black. Det är också vackert och logiskt att Linklater efter filmer om stel hotellrumsångest ([I]Tape[/I]) och missmodiga animationsmän som diskuterar Guy Debord ([I]Waking Life[/I]), gör en så en hejdlöst kommersiell feel good-bomb. Och dessutom låter alla barnen spelas av bedårande musikkollo-amatörer. Det finns inget som känns tillkämpat eller uttänkt i School of Rock. Den bara slinker ner som en skensubversiv marshmallow av svett, larm och drömmen om det perfekta Jimmy Page-solot. I en intervju har Jack Black sagt att de ville göra en komedi som var precis som [I]Bad News Bears[/I], [I]Klantskallarna[/I] och [I]Willy Wonka[/I] och chokladfabriken och andra störda 70-talsklassiker. Om det finns en film med godare intentioner skulle jag vilja se den.
School of Rock
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner