Regissörsduon som gjorde hyfsade En oväntad vänskap för ett par år sedan är tillbaka med en film som handlar om kärlek och papperslösa invandrare i Paris.
Också här ligger det an på skådespelaren Omar Sy att bära historien på sina breda axlar. (Vilket tyvärr inte är det lättaste.) Samba, diskjobbaren med drömmar om att avancera och bli kock, blir haffad av en slump efter tio år i landet utan papper. Han har arbete, boende och framtidsplaner, men myndigheterna vill ändå utvisa honom. Affärskvinnan Alice (Charlotte Gainsbourg), som nyligen tillfrisknat från utbrändhet, följer med sin kompis, en juridisk handläggare, till ett flyktingförvar för att göra volontärarbete som del av sin rehabilitering efter ett sammanbrott på jobbet då hon krossade en mobil mot en arrogant mans skalle. De två omaka personerna möts – den förskrämda Alice och den unge, glade och stilige optimisten Samba, som sitter i tillfälligt förvar. Kemi uppstår.
Många hinder för kärlekslyckan finns, och många möjligheter blir det, till farsartade och/eller hjärtkramande scener med främmande utländska personer och snälla men bortkomna vita fransmän. Vilka ledsamt nog tas tillvara. Det blir inte roligt per automatik, perspektivet känns stelt och förlegat. Ett plågsamt exempel är då Samba och hans fönsterputsarkollega tvingas fly från migrationspolisen över takåsarna, och minut efter långdragen minut fördrivs med att mjölka den komiska poängen att en atletisk, svart man faktiskt kan lida av höjdskräck. (Och att de två männen måste kramas för att hålla balansen.) Suck.
Mest ligger felet där, i ett föga övertygande och bitvis löjligt manus, men också i att Sy är bättre på rak, enkel charm än slapstick och tajming. Han är bra, otvetydigt, men han är ingen Jacques Tati. Och vad Charlotte Gainsbourg gör i den här filmen, varför hon ställde upp, är en gåta. (Förutom att det är liiite roligt att hon slog en kollega i huvudet med hans mobiltelefon.) Hennes inneboende svärta i rollen som kärlekstörstande, nervsjuk konvalescent skulle passa i en helt annan film med större allvar och högre estetiska ambitioner. Fyll själv i vilken. Det är uppenbart, som så många andra saker är uppenbara i Samba.
Fransk films faiblesse för att blanda komisk charm (nåja) och tragik missar sitt märke här.
