Sagan om Ringen

Att Peter Jackson ens vågar är ett mysterium. Att försöka sig på en filmatisering av professor Tolkiens bestsellersaga - och dessutom förmå Time Warner-koncernen att hosta upp tre miljarder spänn för detta ändamål - är ett åtagande av ren kamikazekaraktär. Risken att en spelfilm om godmodiga hobbits som med hjälp av en magisk ring räddar en fantasivärld blir larvig är ju alltid direkt överhängande. Dessutom verkar Tolkienläsare att ha mycket bestämda uppfattningar om hur fantasivärlden Midgård ser ut och de är defintivt inte intresserade av någon slags fantasyrevisionism. Så om Jackson skulle misslyckas med att förmedla sin vision av Midgård och locka den stora publiken, kan han lugnt räkna med att få leva med en fatwa utfärdad av planetens miljontals fantasydårar och samtidigt bli persona non grata i filmindustrin för många, många år framåt. Men det är bara att ge ifrån sig en lättnadens suck när den mäktiga prologen vräks ut över filmduken. Sagan om Ringen spöar nämligen skiten ur Star Wars, Excalibur, Harry Potter och vilken annan fantasyfilm som helst - det står klart efter bara några minuter. Visst är berättelsen komprimerad och anpassad för den zappande generationen. Visst kan man sakna en del av den anglofili och det vemod som präglar böckerna. Men Jacksons film är medryckande, episk och våldsamt detaljerad. Den är inget annat än ett dramaturgiskt underverk av en nördig och lite småseg grundberättelse och den utesluter ingen. Man behöver alltså inte vara nere med tjugosidiga tärningar och krullhåriga hobbitfötter för att hänga med. Det är som att se första Stjärnornas Krig-filmen för första gången - man kan bara gratulera en ny generation av eviga tolvåringar. Faktiskt är likheterna mellan Sagan om Ringen och den första Star Wars-filmen så genomgående att det nästan blir komiskt. Frodo (gestaltad av Elijah Wood), gör samma ödesmättade resa pubertala resa från pojke till man som Luke Skywalker, med likvärdigt sammanbitet minspel. Scenen när Frodo och hans småväxta vänner super till och träffar Aragorn (Viggo Mortensen) på ett värdshus i Bree är en direkt hyllning till motsvarande scen i [I]Star Wars[/I] (alltså, när Skywalker träffar Han Solo på en ruggig hamnkrog). Och Gandalf är förstås inget annat än Obi-Wan Kenobi i spetsig hatt. Och så vidare. Å andra sidan var George Lucas en mytologisk asgam av samma slag som Tolkien själv när han blandade sin sagococktail på 70-talet. Uppenbarligen lånade han ett och annat ur trilogin om Härskarringen och nu har vi alltså gått varvet runt. Det finns absolut ingenting att invända mot de hänförande naturscenerierna, den imponerande scenografin och de välgjorda specialeffekterna, som ju är grundförutsättningar för en fantasyfilm av den här kalibern. Även skådespelarinsatserna är väl anpassade till formatet, även om det bitvis känns som karaktärerna får stå tillbaka något för att inte sabba storyns mytologiska karaktär. Figurer i handlingens utkanter får lite väl snävt utrymme. För om man ändå har engagerat självaste Cate Blanchett för att spela en mäktig alvdrottning - borde hon då inte få lite mer än en cameo? Annars kan noteras att Christopher Lee får lov att bränna lite av sitt gamla Dracula-krut i rollen som den korrumperade trollkarlen Saruman, vilket är en roll som passar honom som en trollkarlshatt. Elijah Wood gör ungefär det han brukar, det vill säga gestaltar bekymrade tonåringar på vägen till någon slags allvarligt vuxenliv. Liv Tyler som alvkvinnan Arwen (som i filmen fått en något större roll än i boken) dras med en slarvig brittisk accent och stundtals får man känslan att hon mest är planterad i filmen som ett kärleksintresse för Aragorn (Mortensen), som i sin tur gör närmast stum roll. Filmens clou är John Rhys-Davies som lätt burleskt porträtterar dvärgkrigaren Gimli - den ende i filmen som hänfaller åt lustiga one-liners, även om dessa är befriande få. Överhuvudtaget är det tydligt att Peter Jackson i sin filmatisering har varit noga med att inte störa illusionen av Midgård med referenshumor och ironisk dialog, mer än vid något enstaka tillfälle. Tolkningen av Tolkiens böcker är däremot inte bokstavstrogen. Detta torde dock inte uppröra ens de hårdaste fantasytalibaner, spänningen satts i första rummet och man aldrig får ett ordentligt tillfälle att slappna av. De tre timmarna som filmen tar i anspråk blir märkligt nog aldrig segdragna, trots en dialog som måste uppfattas som corny i en icke fantasyfrälsts öron. Det enda som är direkt undermåligt i Sagan om ringen är Howard Shores filmmusik - klichéartade Carl Orff-utbrott vid stridsscener, eländigt pipande irländska flöjter i mer idylliska sekvenser och slutligen Enyas zonkade ambientsång över den avslutande new age-muzaken till eftertexterna. Det går dock att förlåta, men det räcker inte hela vägen fram till full pott för Peter Jackson. Men det blir säkert bättre i nästa del i trilogin, när Elijah Wood fortsätter att nöta sina krullhåriga hobbitfötter på den långavandringen till Mordor.