Röd Drake

I och med [I]När lammen tystnar[/I] (1991) blev massmord på film en intellektuell fäktningsmatch mellan mördare och profilerare. Utan kemin mellan Hopkins och Foster skulle vi knappast ha sett [I]Seven[/I] fyra år senare, TV-serien [I]Profiler[/I] (1996) eller ungefär hundra direkt på video-filmer där Morgan Freeman rynkar pannan i regnet. En del av 90-talstolkningarna var intressanta, men i dem förenklades Thomas Harris komplexa thrillerkoncept till enkel tjuv och polis-lek. Harris Hannibal Lecter är den störste seriemördaren, en inspiration för alla senare, men han är också erkänd kriminalpsykolog, den störste profileraren. När vi möter honom för första gången i Manhunter, nu omfilmatiserad under romanens namn [I]Röd Drake[/I], står han högst på näringskedjan både biologiskt och socialt. Till och med i fångenskap har han makt över liv och död. Hos Harris drivs konflikterna inte av viljan att fånga Hannibal Lecter, utan av viljan att vara Hannibal Lecter. För Hannibal Lecter, den charmerande kannibalen, är civilisationens krona. Han är härlig och fasansfull, 1900-talets våld-och genidyrkan personifierad. Han är människa och gud och det är olidligt. Under den hyperciviliserade ytan finns ett odjur eller - får vi äntligen se i [I]Röd Drake[/I] - en människa, som lika säkert som sina efterapare kontrolleras av sin egen osäkerhet. "Du har en svaghet ", säger agent Graham (Ed Norton). "Du är sinnessjuk." Då bjuder Hopkins på ett ögonblick av Hannibal under masken och den osäkra blicken är bland det sjukaste i hela trilogin. Om Lecter är mänsklig kan vem som helst vara ett monster. Skådespelarnas fascination inför psyko-patrollerna är lika tveeggad som profilerarens inlevelse i fördärvet. Projektet har lockat de bästa trots att den förra filmen, [I]Hannibal[/I], inte var en stor framgång (i den boken frångick Harris också sitt starkaste koncept och försatte Lecter på fri fot). Ändå håller Ralph Fiennes, Norton och Hopkins bestarna inom sig, alltför kontrollerade. Keitel och Emily Watson spelar säkert men förglömligt. Philip Seymour Hoffman, som brukar vara så bra på nyanser, svettas och dallrar. När så här många skådespelare underpresterar samtidigt måste man fråga sig vem, om någon, regisserar. Brett Ratner ([I]Rush Hour 2[/I] , Madonnas [I]Beautiful Stranger[/I] -video) är 32 och riktigt begåvad, men antingen vågade han inte driva skådespelarna mot ett mer omedelbart uttryck eller så litade de helt enkelt inte på honom. Vad som kunde ha varit stort blir bara bra, men det är fortfa- rande sevärt.