Richard III

Eftersom Richard III är den första i raden av Shakespeare-filmatiseringar som dyker upp på biodukarna inom det närmsta året undrar man om det är ett tecken på den stora dramatikerns odödlighet, eller bara idébrist hos vinstlystna producenter som sneglar på framgångarna med t ex Mycket väsen för ingenting. Att Kenneth "Olivier" Branagh måste göra sin egen Hamlet kan man väl förstå. Men de andra? Är det så svårt att säga något om mänsklighetens eviga dilemmor i en samtidsskildring? Det som ofta framhävs med Shakespeares verk är att de är tidlösa, vilket Ian McKellen har tagit tillvara på i manuset till Richard III. I det som från början var en hejdundrande succé på teaterscenen, med McKellen själv i huvudrollen, har handlingen förlagts till 1930-talets England, där den något sjuklige kung Edward precis har kommit till makten. Eftersom han och hans amerikanska drottning (Annette Bening) har flera arvingar verkar läget ändå ljust, detta innan brodern Richard, vanskapt från födseln och utan hjärta och samvete, med listiga drag tar livet av båda sina bröder och sätter sig själv på tronen.Ian McKellen är lysande som den lismande och manipulativa Richard padda är ett återkommande epitet och han vänder sig direkt till åskådarna och berättar sina ondskefulla planer. Regissören Richard Loncraine undviker fällan att låta texten bygga upp filmen, istället låter han tysta blickar mellan de uttrycksfulla skådespelarna och en utsökt komponerad scenografi tala ett eget språk. Samtidigt förmedlar replikerna på vers en antikverad stämning som gör moderna uppfinningar som kameran och ett armbandsur överraskande otidsenliga, i det avseendet påminner denna filmatisering om både Delikatessen av Jeunet & Caro och Derek Jarmans skruvade periodfilmer. I slutet av filmen befinner sig dessvärre alla karaktärer på den säkra sidan av gott och ont, och den dramatiska och tragiska upplösningen varken berör eller känns särskilt angelägen. Det är upptakten som fascinerar, innan vi vet vad de inblandade går för, innan Richards maktlystna övermod har tagit över.Egentligen är själva förflyttningen till just 30-talet mer intressant än själva dramat. Richard och hans konspirerande bundsförvanter lyckas genomföra ett barnsligt enkelt maktövertagande, och det dröjer inte länge förrän de marscherar i svarta uniformer. I början av andra världskriget var större delen av Europa under fascistisk regim, och tanken på att England hade sällat sig till leden är hisnande. Nu lyckas inte Richard behålla makten, och i verkligheten internerades den engelska fascistledaren Oswald Mosley under krigets mest intensiva period.Ta tankeexperimentet ett steg längre och placera Richard III i dagens Europa, det skulle kunna bli ett obehagligt scenario.