Pojken utan ansikte

För att vara en politisk dokumentär, vilket den på ett plan är, kräver Pojken utan ansikte ytterst lite bakgrundsinformation. Det enda man behöver veta i termer av sifferexercis ges i förtexterna: i Quang Tri-provinsen i Vietnam hamnade under kriget mot USA närmare två ton explosivt material per invånare. En tredjedel gick aldrig av. Det blir upptakten till en lika enkel som gripande fallstudie. Allting börjar med ett Aktuellt-inslag från den 18 juni 1996. Man får höra Folke Rydéns patenterade stämma berätta om fyraårige Hoa. Hans granne hade försökt desarmera en fosforbomb för att sälja metallen - ett vanligt försörjningssätt bland områdets fattiga. Grannen dog direkt och Hoas ansikte blev skräckfilmsmaterial. En av dem som såg inslaget var affärsmannen Göran Arvinius i Stockholm, och resten av filmen blir en saklig registrering av hans försök att ge Hoa ett nytt ansikte. Från Vietnam via Stockholm till plastikkirurgiska centra i Boston. Och tillbaka, där Hoa ska försöka leva ett normalt liv. Pojken utan ansikte kunde blivit en osmaklig hyllningsaria till västvaluta in motion. Det blir det aldrig. Istället tar Folke Rydén ett steg tillbaka och sveper över en rad olika förhållningssätt till en av vår tids, fortfarande, stora humanitära katastrofer. Över medias utsända, som uppspelt petar på Hoas vanställda läppar. Över hemtraktens avundssjuka. Över kyrkans män som tycker sig se ett gudomligt ingripande - och till och med är villiga att sponsra Hoa med datorer så han kan börja jobba inom IT-branschen när han blir stor. Det man ibland kan störa sig på med Folke Rydén är hans fäbless för något spekulativa undertexter - så som i den hårt kritiserade Björn Borg-dokumentären för några år sedan. Dit är det långt här. Pojken utan minne blir snarare en sval och välbehövlig årsredovisning av kollektiv skuld 2003.