Hollywoods ompaketering av dokumentära berättelser tycks höra till biohöstens trender. Såsom Robert Zemicks The Walk tar sig an samma berättelse som den närmast kultförklarade dokumentären Man on Wire tacklar Pawn Sacrifice det säregna livsöde som skildrades i Bobby Fischer Against the World.
Den som på dokumentär väg bekantat sig med Fischer vet redan att schackgeniet blev en pjäs i det kalla kriget, gav upphov till en osannolik schackfrenesi i USA och ständigt pendlade mellan en fullkomlig arrogans och sinnesförvirring som till slut lät honom uppslukas av en konspirationsteoretisk liksom självutplånande antisemitism. Har man gjort denna bekantskap är händelseförloppet i Pawn Sacrifice redan välbekant. Då vet man också att den judiske Brooklynsonens sista stora anhalt i karriären var de till historien gångna världsmästerskapspartierna i Reykjavik 1972.
Det är mot Reykjavik filmen bygger, och partierna mot den då regerande världsmästaren Boris Spasskij är Pawn Sacrifices höjdpunkt. Äntligen får filmen lite rytm. Men tyvärr kantas vägen dit av klichéer i en hantverksmässigt gedigen men i övrigt fantasilös biopic. Edward Zwicks filmatisering av Fischers liv blir tyvärr ett överflödigt supplement till den långt mer roande Bobby Fischer Against the World. Noggrann scenografi och namnkunnig rollbesättning räcker tyvärr inte långt om det inte bottnar i något mer.
Det ska tillstås att just rollbesättningen är bra. Tobey Maguire, som även är en av filmens medproducenter, spelar Fischer med samma excentriska labilitet som en gång utmärkte honom i Wonder Boys. Peter Sarsgaards schackspelande präst, tillika Fischers sekundant, håller med en hårsmån sitt andliga lugn på rätt sida om schablonens rand, hela tiden en motvikt till Michael Stuhlbargs smått neurotiska spindel i nätet – advokaten Paul Marshall. Dessutom får Liev Schreiber, som spelar Spasskij, tala ryska.
Men i slutändan borde det gjorts något mer kreativt av Fischers vansinne, något som vägt upp för Sarsgaards replik om att schack är som ett kaninhål – en oändlig rad möjliga utfall som ofta leder spelets mästare till just vansinne. Tänk om det istället fallit på någon som Charlie Kaufman att bjuda publiken in i Fischers huvud. Som det nu föll sig utforskas aldrig det där kaninhålet. Istället skildras schackspelandet som hade det varit vilken sport som helst, i vilken sportfilm som helst.
