I ett klimat där regeringen nyligen släppte sin vitbok, i vilken de erkände upprepade registreringar av romer från 1959 och framåt, och i en samtid där Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti som politiskt attackerar dagens rumänska romer behövs filmer som den om Katarina Taikon och nu polska Papusza – Den romska sången.
Filmen följer poeten Bronislawa Wajs, alias Papusza, från födsel till slutet av sin levnad via utvalda partier ur hennes historia. Som betraktare kastas vi fram och tillbaka i tiden, hur hon tvingades gifta sig med en tjugofyra år äldre man, hur hon mot sin familjs vilja som flicka lärde sig att läsa och i och med mötet med poeten Jerzy Ficowski började skriva egna dikter. Något som småningom gör att hon stöts ut ur den romska gemenskapen.
Filmen är fantastiskt vacker med andaktsfullt kontrastrikt monokromt foto där det polska landskapet porträtteras med ett närmast poetiskt bildspråk. Vi får följa romerna i deras fattigdom och utstötthet när de i sitt resande liv på mödosamma färder vandrar med sina bostäder på hjul på leriga vägar, genom skogar och förfallen landsbygd. De fysiska påhoppen från den övriga befolkningen är konstant med ständiga okvädesord samtidigt som misstänksamheten och fördomarna även bland romerna är stor. Mer än om Papusza handlar filmen också om just denna kulturkrockarnas moment 22 – romernas stolthet för sin egen livsstil ställs mot allmänt förakt som i sin tur eggar upp generationer av förtryck.
Lägger vi det politiska åt sidan är Papusza en viktigare film än vad den är berörande. Vi får nästan aldrig komma Papusza in på livet, speciellt inte efter att hon blivit känd. Dialogen är sparsmakad och väldigt lite ifrågasätts – det här är mer en lärobok än en känslomässig resa. Bildspråket är lika vackert som distanserat, musiken närmast obefintlig bortsett från när romerna själva brister ut i galej. Papusza – Den romska sången visar kallt upp en kultur men lämnar oss långt borta från poetens inre liv.
