Tja, vad finns egentligen att tillägga? Med ett gökurs regelbundenhet fortsätter Woody Allen att presentera stora filmer i det lilla formatet. På tal om Afrodite kommer sannolikt inte att hyllas som en av hans allra största filmer, det är väl kanske inte Den Stora Milstolpen i hans enorma produktion, men det är samtidigt svårt att förstå hur man skall kunna smita förbi en liten komisk pärla som denna utan att djupt imponeras av i stort sett allt - och ge den allra högsta betyg...?.
På tal om Afrodite är en av Woody Allens roligaste filmer på mycket länge.Hans kärleksfulla förhållande till, och förtroende för, den lilla människan är obrutet. Och hans enastående förmåga att ur vardaglig trivialitet formulera allmänmänskliga sanningar är näst intill genial...
Formmässigt har han denna gång valt att från det grekiska dramat låna in en berättande, kommenterande och drivande kör, mycket säkert ledd av F. Murray Abraham (ni vet, Salieri i Amadeus). Kören utför sitt klassiska arbete med bravur, spetsat med några likaså klassiska allenska vändningar. Det är för övrigt mycket i berättelsen som just för tankar och associationer till det grekiska ödesdramat. Sportjournalisten Lenny (Woody Allen) blir mer eller mindre mot sin vilja adoptivfar över en natt. Bestämda hustrun, och ständigt upptagna galleristen, Amanda (Helena Bonham Carter) kuppar mer eller mindre igenom adoptivbeslutet - men Lenny blir givetvis förälskad vid första ögonkastet. Samtidigt växer med åren hans nyfikenhet på sin sons biologiska föräldrar. Grabben har gener som om de vore Lennys egna - hur kan någon uppenbarligen skärpt person ha valt att lämna bort sin nyfödde son till främlingar? Lennys hemliga undersökningar leder honom fram till filmens otvivelaktiga stjärna: den prostituerade porrfilmsaktrisen Linda Ash, fantastiskt spelad av Mira Sorvino. Men det leder honom också allt längre bort från hustrun Amanda. Lenny hamnar i en värld han absolut inte kunde föreställa sig fanns. Världen är inte den han trodde. Människorna uppträder under förklädnader han inte känner igen. Här finns skrattspeglar, lönndörrar, faror. Och ödet och gudarna spelar ständigt Människan nya spratt. Det är komedi, slapstick och tragedi i en ljuvlig kombination; en mycket enkel, men också listig, liten historia som vi dock inte i detalj skall avslöja alltför mycket om.Som vanligt är Allens skådespelarval det allra bästa, även om vi denna gång för första gången på evigheter får se en "ny" Allen-skådespelare som inte växer i hans närhet: Helena Bonham Carter får inte riktigt struktur på sin Amanda, och givetvis blir det allt mer uppenbart när underbara Mira Sorvino kliver in och gör ett sådant oerhört intryck att man först tappar andan, därpå hakan. Hon är ett riktigt stjärnskott, som länge kommer att lysa upp den amerikanska filmhimlen.
Mötet mellan Lenny och Linda är ett av de mest hjärtknipande på mången god dag. Hela Allens förtröstan på försynen, den goda människan och gudarnas närvaro är på samma sätt ytterst rörande.Vi lämnar lokalen med ett stort, brett, lyckligt leende.Mighty Aphrodite
Skådespelare:
Regi:
