Visserligen tillhör jag dem som är, som det heter på amerikanska, "a sucker for big emotions". Det sentimentala flödet får gärna vara ymnigt, den romantiska komedin är inte för inte en av mina favoritgenrer. Men även för en missbrukare som mig kan det bli för mycket av det goda. Som i [I]October Sky[/I], en film som tar i så den spricker för att bevisa att "man kan bli vad man vill i livet, bara man tror på sig själv och struntar i omgivningen".
Det gör nämligen Homer Hickam, som inte nöjer sig med att hoppa ner i gruvan, där hans pappa och kompisarnas pappor jobbar. Och där alla kompisarna också ska jobba, för den delen. En kväll i oktober 1957 får nämligen Homer syn på den ryska Sputnik-satelliten i skyn - och sen är det klippt. Han och några kamrater börjar bygga raketer dag och natt och efter att ha rammat familjens staket och mammas rosenträdgård får de till slut ordning på siktet, och minsann blir hela den skeptiska småstaden engagerad. Ja, det vill säga inte riktigt alla. Homers pappa är betydligt mer svårflirtad. Gruvan eller fotbollsstipendium, som Homers brorsa fått, är det enda som räknas.
Däri består alltså filmens huvudkonflikt, i det oförlösta mötet mellan far och son. Jag ska villigt medge att det kan bli lite fuktigt i ögonvrån på sina ställen, men det är alltför manipulativt och medvetet anlagt för att sätta några djupare spår. Detta trots att Chris Cooper gör ännu en paradroll som pappan till Homer. Han är en märkvärdigt duktig skådespelare, som fortfarande väntar på ett riktigt genombrott. Hyr John Sayles båda filmer [I]Lone Star[/I] och [I]City of Hope[/I] om ni inte tror mig.
Skådespelare:
Regi:
