”Varför måste vissa befolkningskategorier (bögar, flator, transsexuella, judar, svarta och så vidare) bära bördan av de förbannelser som vårt samhälle och vår kultur av tämligen outgrundliga skäl aldrig tröttnar på att väcka till liv?” Jag läser Didier Eribons essäbok Tillbaka till Reims ungefär samtidigt som jag ser Mårten Klingbergs familjedrama Min pappa Marianne, löst baserad på Ester Roxbergs omtalade bok Min pappa Ann-Christine.
Lite tidigare presenteras filmen på Filmhuset och det pratas från scenen om vilken succé det var att casta Rolf Lassgård som Alingsåsprästen (och könsförrädaren) Lasse; förlagan till karaktären blev överlycklig av att få bli gestaltad av den kända och begåvade skådespelaren. Och denne i sin tur tyckte att det var enormt givande att få ”leka på blodigt dödligt allvar”. Men någonting är det som skaver, för producenten känner ett behov av att förklara det hela. Hon säger: ”...och så måste man inte vara polis för att spela polis, så är det.” Publiken nickar instämmande.
Jamen dåså, då ser jag fram emot att Lena Endre spelar Martin Beck i de nya Beckfilmerna och Julia Dufvenius utan spår av ironi hoppar ut genom fönstret i hundratvååringen-triqueln. För tydligen har filmsverige blivit befriande gränslöst.
Ja, visst är Min pappa Marianne en varm boomerfilm som förklarar för den breda könsbesatta publiken att det inte är så jävla konstigt med transpersoner. Men med utgångspunkten att det väl ändå skaver när en mansman som dessutom är präst längtar efter peruk och lösa kläder. Med andra ord – varmt välkomna tillbaka till dinosaurieeran där godhjärtade invandrare, starka ensamstående mammor och söta gossar som kommer ut som stjärtgossar skulle klämmas in i var och varannan film av folkbildande skäl. Pappa Marianne är nämligen bland de hjärtligaste av människor som har skådats på svensk filmduk. Inte för ett ögonblick blir hon arg på sin gränslöst irriterande dotter, spelad av Hedda Stiernstedt (som väldigt många meningslösa självupptagna storstadskvasifeminister kommer att känna igen sig i). Vad som än händer vänder Marianne andra kinden till och vinner tålmodigt allas acceptans och kärlek. Ridå.
Jag fortsätter med Eribon: ”Vad är det egentligen vi har gjort oss skyldiga till? Men på dessa frågor finns inget annat svar än de sociala domslutens godtycke och absurditet. Och precis som i Kafkas Processen tjänar det ingenting till att försöka leta rätt på den domstol där domarna förkunnas. Den sammanträder aldrig, den existerar inte.”
