Syskonskapet utforskas genom bilresa i Europa. Maya (Zhala) och hennes syster Nilo (Bahar Pars) gör upp med trauman från barndomen tillsammans med Nilos tonårsdotter Laura (Nadja Rosenberg) där såväl den inre som yttre resan står i fokus.
Musikern Zahla visar att hon behärskar skådespeleriet väl. Som en orolig konstnärssjäl med starkt uttryck förmedlar hon både värme och styrka. Bahar Pars stundtals intensiva spelstil är en fröjd att se. Nadja Rosenberg är ett fynd och fungerar alldeles utmärkt som vilsen tonåring som många gånger framstår som den vuxna i sällskapet. Regissören Lovisa Sirén har ett starkt handlag med skådepelarna då relationerna känns verkligt naturliga. Det är en balansgång att spela ut hela känsloregistret men lyckas tack vare skådespelarna förmåga att med små medel förmedla såväl glädje som sorg. De pratar också förbi varandra som det tycks, eller så vill de inte lyssna. Så som det vardagliga livet ibland känns. Det är sällan man ser på film och det är starkt skådespeleri. Den syrliga hatkärleken mellan Maya och Nilo driver också filmen framåt.
Sirén vill få in mycket och det är inte alltid att det fyller någon funktion. Det är många gånger det som inte sägs rakt ut som lyfter filmen. En närbild på ett bekymrat ansikte eller ett annat på bristningsgränsen ger en ytterligare dimension till pusselbitarna i systrarnas arv.
Guldbaggebelönade Lisabi Fridells foto är fantastiskt. Det är följsamt och poetiskt. Vägbelysning eller landskap, allt får ett vackert och tänkvärt skimmer genom hennes lins. Tillsammans med Per Störby Jutbrings musik ger det en möjlighet till tid för reflektion och eftertanke mellan scenerna. Man vill sitta i baksätet på syskonens Volvo och bara känna in. Det är alldeles, alldeles underbart att se vad som döljer sig där framme bakom nästa krön.
