Marvins döttrar

Marvin, en sjuk gammal man, är ständigt närvarande för sina båda döttrar. För medelålders Bessie (Diane Keaton) är han allt. För den yngre Lee (Meryl Streep) existerar Marvin och den trasiga relationen till Bessie inte annat än som ett surrande samvete i bakhuvudet. Systrarna lever på långt avstånd ifrån varandra tills ett besked plötsligt gör ett möte, eller rättare sagt en krock, mellan de båda världarna oundviklig. Bessie har leukemi. Hennes enda möjliga chans att överleva är en benmärgstransplantation. Lee har inget annat val än att samla ihop sig själv, sonen Hank (Leonard DiCaprio), som efter att ha tuttat eld på familjens hus sitter på en mentalvårdsanstalt, samt hans lillebror, för att styra kosan mot barndomstrakterna i Florida. Det är en fröjd att se Meryl Streep i rollen som en arrogant och självupptagen Lee. Osäkerheten och ilskan som hon döljer genom att vägra acceptera, och i stället ignorera allt som hon inte själv kan styra, vilar på ett oväntat sätt i hennes gestalt. I stället är det Diane Keaton som får stå för det självuppoffrande och sockerkaksmjuka, vilket hon gör med bravur. Men vare sig Streep eller Keaton får tillräckligt personligt utrymme för att karaktärerna ska kännas trovärdiga. Trots ett följaktligt antal gräl och försoningar, ligger det hela tiden ett tryckande vakuum dem emellan. -Uppsamlande- scener är tyngda av en överhängande sorg, sammanpressade tänder, eller helt enkelt av brist på fungerande samspel. Marvins döttrar är baserad på en succépjäs av Scott McPherson. Filmen ger, märkligt nog, ett intryck av komprimerat kammarspel där man inte velat nagga på de stora gesterna, känslosvallen och djupen. De högt syftande frågorna om liv och död, och det mänskliga valet, tar plats i en psykoterapeutisk backspegel som aldrig får lov att visa de riktigt osmickrande vinklarna. Men där Marvins Room stundtals avlåter sig att psykologisera eller ägna sig åt någonting som i det närmaste kan betecknas som vag -cancerromantik-, är filmen sevärd. En stekt grön tomat eller ett ömhetsbevis vart tredje år främjer, om inte det undermedvetna, så åtminstone tårkanalerna. Och är man inte lagd åt det gråtmilda hållet, kan man alltid glädja sig åt tanken på att en dag, kanske själv, få Robert De Niro som läkare.