Lycklig som Lazzaro

Calle Wahlström 11:00 4 Oct 2018

Lazzaro, Lazzaro. Lazzaro! Dagarna i ända ekar det namnet på markisinnan Alfonsina De Lunas (Nicoletta Braschi) tobaksplantage. Av de arbetare som brukar den soldränkta marken mot naturahushållning arbetar Lazzaro (Andriano Tardiolo) hårdast. Den godhjärtade men sinnesslöe ynglingen blir ständigt uppmanad att arbeta ännu hårdare, eller rentav avsluta någon annans jobb. Dag in och dag ut.

Ändå kan man föreställa sig Lazzaro lycklig. Allra helst eftersom Alice Rohrwacher inledningsvis lyckas skildra fattigdomen som smittande vacker. Man skulle kunna anklaga henne för att romantisera den till den grad att den framstår som tidlös. I själva verket är det en listig scenografisk lek med tid och rum. Det enda tecknet på modernitet på plantagen är den glödlampa som passas mellan rummen i arbetarnas hus. Men när markisinnans föreståndare anländer iförd kavaj med breda slag, hisklig slips och plockar fram kalkylator för att räkna ut arbetarnas skuld framgår det att vi inte alls rör oss i någon efterkrigstid, utan skjuts snarare in ett 1970-tal. Han annonserar också markisinnans förestående besök.

Hennes närvaro placerar händelserna ännu längre fram i tiden. Plötsligt ringer en mobiltelefon och vi förstår att det kanske egentligen är 90-tal och att markisinnan bedragit arbetarna i årtionden. Naturahushållning som ersättningssystem avskaffades i Italien 1982. Men under markisinnans tak har tiden stått försåtligt stilla. För sin son Tancredi (Luca Chikovani) förklarar hon att arbetarnas träldom inte gör dem något eftersom de själva inte vet om den. Om de vetat hade de varit verkligt olyckliga resonerar hon. Som i revolt mot denna maktfullkomliga despot värvar Tancredi den ständigt tjänstvillige Lazzaro för att iscensätta sin egen kidnappning, ett hopplöst projekt som lekfullt levererar filmens nästa vändning.

I Andriano Tardiolos oskyldiga skepnad ramas Lazzaro ofta in i närbilder som minner om Carl Theodor Dreyers En kvinnas martyrium. I ett särskilt besjälat utsnitt rör arbetarnas fårade händer över Lazzaros febriga panna medan retsamma kommentarer fälls ur bild. Det kan vara en av filmårets vackraste bilder. Det är nästan religiöst att föreställa sig Lazzaro som lycklig.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Beats

Regissören kunde inte bestämma sig för om detta skulle bli ett coming of age-tonårsdrama med musikalinslag eller ett hypnotiskt tidsdokument.