Löftet

Det finns ett skäl till att Sean Penn aldrig kommer att bli den store regissör som bor inuti honom. Hur gärna vi än vill, hur mycket vi än hoppas. Jag har funderat en del på skälet men inte kommit fram till ett bättre svar än att han är lite för - flummig. Han saknar den vassa eggen, den kristallklara tanken - han har en svaghet att vilja göra saker och ting svårare än de egentligen behöver vara. Som här i [I]Löftet[/I], hans filmatisering av schweizaren Friedrich Dürrenmatts roman [I]Kommissariens löfte[/I], där det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda. Detta trots att Jack Nicholson levererar en sån där rollprestation som bara Jack Nicholson kan göra. Han har en stor - och jag menar stor - huvudroll och han spelar ut hela sitt register som han inte gjort sedan - tja, säg [I]På heder och samvete[/I]. Och inte blir han sämre av att ha Sam Shepard, Benicio Del Toro, Harry Dean Stanton - för att inte tala om den underskattade Robin Wright Penn - bredvid sig. Jack spöar dem alla, och de behöver inte skämmas för det. Han är fantastisk. Men likväl, det räcker inte. För vi blir aldrig riktigt kloka på vad exakt det är Sean Penn vill påstå. Filmen börjar när Nicholsons kommissarie har sex timmar kvar till pensionen. Han ser inte fram emot det, och flyr gärna från festen till hans ära när det går ett larm om ett mord på en 8-årig flicka. Han träffar föräldrarna och avger i sin karriärs sista skälvande timme ett löfte till modern att han ska hitta den som mördade hennes lilla dotter. Så långt är vi med, så långt hänger allt ihop. Och Sean Penn har en obestridlig begåvning för att skapa intensitet och förtätning med ett närmast sensuellt förhållande mellan foto, klipp och musik. Hans filmer har en särskild andning, inte tu tal om det. Nicholsons kommissarie slutar formellt sitt arbete, men fortsätter sökandet. Han köper en gammal bensinmack i bergen - i området där flickan hittades. Han träffar en kvinna med en liten dotter, som flyttar in hos honom. Och han uppträder för det mesta som en både god man och far. Men det är här som filmen börjar spricka för min del, för här låter Penn kommissarien gå över gränsen, från angelägen till besatt - plötsligt upplöses hans goda egenskaper och den hittills sympatiske gamle mannen släpper tömmarna och galopperar rakt in i galenskapen. Han blir gränslös - och ohjälpligt ensam. Visst, jag kan se manusets kurva och hålla med. Och jag kan förstå att man nog försöker säga att han tappar kontrollen och omdömet i desperationen att inte gå i pension, att inte bli gammal - ja, kanske är det rädslan för åldrandet och döden som får honom att gå över gränsen. Men samtidigt, fram till hit har han gjort allt rätt, hans polisiära förarbete, hans slutledningar, hans intuition - allt pekar åt ett och samma håll. Det här är en duktig polis. Och så visar det sig på sluttampen att filmen egentligen vill berätta något helt annat. Och då skär det sig. Förutsättningarna vi fick rimmar så att säga inte med svaret. Och då blir Sean Penns film - igen, liksom den förra, [I]The Crossing Guard[/I] - oskarp och flummig i sitt uttal. Jag antar att det är sådant som brukar kallas för konstnärligt misslyckande. Och om ingen tar sig an det tuffa jobbet att putsa på Sean Penns oslipade diamant, finns det risk att det också blir hans signum.