Jack Nicholson

The Departed

Vad är det för likhet mellan Woody Allen och Martin Scorsese förutom att båda har arbetat med Leonardo DiCaprio, genomgående låtit New York agera fond och är en knapp tvärhand höga? Jo, de har också det gemensamt att de efter ett antal siochsåfilmer nu verkar vara på väg tillbaka på banan igen.

Galen i kärlek

Den blir bara värre och värre - tendensen att Jack Nicholsons filmer liksom urholkas av publikfriande longörer, lagom överspelade uppvisningar som tar uppmärksamheten från både rolltolkning och intrig. I [I]About Schmidt[/I] tog han över hela filmen på det här sättet, så till den grad att man nästan inte märkte manusets tomhet. Här, i [I]Galen i kärlek[/I] balanseras åtminstone hans självupptagna

Anger Management

Den stora, varma, breda komedin. Vi minns den från 80-talet. Killar som Crystal, Murphy, Martin, Chase, alla Ghostbusters. John Candy. John Belushi. På den tiden gick man från stand-up till vardagsrumsanarkin på Saturday Night Live och tog sedan, tämjd av stålarna, steget till familjefilmernas Hollywood. Samma Hollywood har sedermera märkt att alla de där killarna blivit stela, gamla eller döda.

About Schmidt

När Jack Nicholson är så här bra, som han är i [I]About Schmidt[/I] - om en håglös gubbe gift med en kärring i den tristaste av amerikanska förorter - är han liksom extra bra, för att hans verkliga liv består av soliga dagar i glamorösa Hollywood med topp-pinglor som 33 år yngre Lara Flynn Boyle vid sin sida? För det k

Löftet

Det finns ett skäl till att Sean Penn aldrig kommer att bli den store regissör som bor inuti honom. Hur gärna vi än vill, hur mycket vi än hoppas. Jag har funderat en del på skälet men inte kommit fram till ett bättre svar än att han är lite för - flummig. Han saknar den vassa eggen, den kristallklara tanken - han har en svaghet att vilja göra saker och ting svårare än de egentligen behöver vara.

Mars Attacks!

Stående mitt i ett filmflöde sprunget ur science-fiction-filmens återuppståndelse är det närapå orgastiskt upplyftande att ta del av denna Tim Burtons senaste skapelse. Burton, vars gedigna filmiska referensram även hyser det mesta som gjorts på rymden-anfaller-temat, skakar om bland schabloner och klichéer och sätter i

Livet från den ljusa sidan

Det här hade kunnat bli hur bra som helst.Melvin är en framgångsrik författare av kärleksromaner och en misantrop av rang. Grannen i det ståndsmässiga hyreshuset är den homosexuelle konstnären och hundägaren Simon. Melvin hatar hundar och slänger ner "dammtussen" i sopnedkastet och därefter utvecklas ett komiskt triangeldrama, där den tredje parten heter Carol; en ensamstående mor och servitris på

Hämnden

För många år sedan stod namnet Sean Penn för en ung, udda och lovande skådespelare, sedan kom Madonna-eran då Penn mest syntes i närheten av misshandlade paparazzis (så här i efterhand kan man förstå att ett samliv med Madonna måste ha inneburit en hel del frustrerande kompromisser). Penn fick i sin tur ta emot en hel del stryk i pressen, gjorde några b-filmer och därefter hände inte mycket. Men s