På den tiden när det fortfarande pågick ett sökande med ljus och lykta efter [I]En ny Ingmar Bergman[/I] - alltså på den tiden man inte premierade ett eget konstnärligt uttryck utan hellre ville ha en kopia som kunde hålla de internationella svenska filmframgångarna vid liv - så fick man på Filminstitutet plötsligt för sig att den nye Ingmar Bergman hette Carl-Gustaf Nykvist, tillika den legendariske filmfotografen Sven Nykvists son. Inget kunde vara mer felaktigt och mer orättvist, inte minst mot den stackars sonen själv. Han fick hur som helst kontrakt på tre filmer, där den första var en bildskön men mycket förvirrande historia om två kvinnor - [I]Kvinnorna på taket[/I], med Helena Bergström och Amanda Ooms i huvudrollerna. Det var svårmodigt, det var dunkelt - och det var ganska mycket naket. Men det var inte Ingmar Bergman. Redan med sin andra film, [I]Blankt vapen[/I], kraschlandade Carl-Gustaf Nykvist och hans insats i den svenska spelfilmshistorien kunde snabbt städas undan till en parentes. Alla medskyldiga avsade sig diskret sitt ansvar och stackars Nykvist Junior fick stå där ensam med näbben i kläm. Det var inte snyggt och det var inte snällt.
Det är därför ingen kvalificerad gissning att Carl-Gustaf Nykvist mest kommer att bli ihågkommen för filmen om sin pappa Sven. Pappan som vunnit två Oscar-statyetter, pappan som gjort 20 filmer med Ingmar Bergman, pappan som arbetat med världsnamn som Woody Allen, Andzrej Tarkovskij, Sir Richard Attenborough och Roman Polanski.
Det här är nämligen Carl-Gustaf Nykvists bästa film, inte bara för alla stjärnor som passerar kameran under filmens gång, utan främst för att här finns några historier att berätta. Den om den fattige bondpojken som tog sig från Moheda till Hollywood, men också den om pappan som valde karriären före familjen. Hemma satt en son som inte kände sig sedd och en annan son som senare tog sitt liv. Kort sagt är filmen om Sven Nykvist en berättelse om framgång, men också om skuld och svek.
Carl-Gustaf Nykvist har uppenbarligen klarat av det känsliga kapitlet med sin pappa vid sidan av duken, och det är klädsamt. De smärtsamma punkterna tilldelas därför en underordnad roll, finns med mest för ordningens skull. [I]Ljuset håller mig sällskap[/I] är följaktligen ingen [I]Pappa och jag[/I], en annan aktuell pappafilm på repertoaren. Snarare andas Carl-Gustaf Nykvists film försoning och ett stort mått av stolthet från sonens sida.
Men allra mest är [I]Ljuset håller mig sällskap[/I] Den Officiella Filmen om Sven Nykvist. Hyllningen där alla de stora tagit sig tid för att säga sitt. Biografin som gör att ingen annan behöver göra sig besväret. Och vem skulle för den delen göra den här filmen bättre än Carl-Gustaf Nykvist? Hörde jag någon säga Ingmar Bergman?
Skådespelare:
Regi:
