Livvakterna

Att Anders Nilsson behärskar actiongenrens grundläggande färdigheter bevisade han med all önskvärd tydlighet med sin förra film, [I]Noll Tolerans[/I]. Det var en tajt berättad polisfilm med den osympatiske hjälten Johan Falk (Jacob Eklund) som centralfigur. En film som i längden vann både på sin jordnära stil och de flitigt använda Göteborgsmiljöerna. Nilsson flyttar fram posteringarna på mer än ett sätt med uppföljaren [I]Livvakterna[/I]. Kriminaliteten är den här gången internationell (närmare bestämt insipprande in i den svenska idyllen från öst) och antalet skottlossningar och döda lik mångdubblat. Redan Alexandra Rapaports frisyr indikerar att upphovsmännen lämnat den smutsgrå realismen för att i stället tillåta sig att fabulera mera fritt om maffialigor som satsar människoliv, högteknologi och ett gäng fjärrstyrda bomber i kampen för att ta över det svenska familjeföretaget P & W Textil. Jag har all sympati för Nilsson och hans sätt att göra film -- att han vill uppgradera svensk action till mer än bara snutfilm. Jag hoppas bara att han kan hålla sig borta från att utge sig för att ha ett budskap om någon sorts ny Sverigebild -- det håller filmen nämligen inte för. För det är gestaltningen alldeles för ytlig och grund. Bättre då att ärligt erkänna att han inte vill göra något annat än skön, bloddrypande underhållning. På svenska. Inte helt överraskande blir skildringen av den högteknologiska livvaktsfirman ibland också ofrivilligt komisk -- som när en videomonitor i vaktbolagets husbil utan någon egentlig anledning visar bilder på ett flygande krigsplan, när uppdraget är att vakta ett ensligt beläget hus. Känslan av att plötsligt befinna mig mitt i Pamela Andersons gamla livvakts-serie [I]VIP[/I] hade jag kanske kunnat förlåta. Värre är att Nilsson glömmer grunderna samtidigt som han höjer intensiteten och tonläget i sitt berättande. En del av spelscenerna är erbarmligt dåligt spelade. Kvinnorollerna består till för stor del av att storögt iaktta det som händer, och filmmusiken vrålar ofta och mycket vid fel tillfällen. Och det är synd -- för i mitt tycke har Anders Nilsson en berättarteknik och ett bildspråk som är sällsynt på den svenska marknaden -- och som dessutom hintar om en potential han ännu inte riktigt utnyttjat.