Livsverket

Det vore att tumma en smula på sanningen om jag påstod att jag är vän av filmer med "terminal diseases". Alltså, filmer där man redan under första kvarten får reda på att huvudpersonen bär på en obotlig cancer, vilket innebär att resten av de två timmarna är en enda lång och sentimental golgatavandring - utan en enda överraskning i rockärmen. Men å andra sidan gillar jag bra skådespelare, och när bra skådespelare gör bra ifrån sig så kvittar det - nästan - vad de har för sig på duken. De kan till och med få dö långsamt i cancer. Viss njutning för ögat och magen är oundviklig. Och att gråta på bio är fortfarande inte förbjudet. Kevin Kline är i den här filmen mannen som drar det korta stråt. Han är snällt sagt trött på sitt arkitektjobb där hans minutiösa och gammeldags modellbyggande körts över av datoriserade 3D-program. På en och samma dag fattar han därför två livsavgörande beslut - och får dessutom, samma dag, ett dödsavgörande besked av doktorn. Oflyt. De två första besluten är att han slutar på jobbet och att han bestämmer sig för att riva sitt ruckel - och bygga upp ett nytt hus på samma plats - med en av västkustens bästa utsikter över Stilla Havet. Som i så många andra filmer, när klockan klämtar, blir det nämligen plötsligt bråttom att göra allt gott - som man tidigare försummat. Till exempel att rädda kontakten med sin 16-årige, halvsuicide depprockare till son. Och se på fan - över en veckända eller två lyckas farsan göra folk av slyngeln - ut åker den ena piercingpärlan efter den andra - och innan vi vet ordet av så kan grabben resa en takstol med vänster hand. Tillika börjar ex-frun, mamman till pojken, komma springandes med unikaboxar titt som tätt, och rätt vad det är - äh, ni fattar. Men eftersom det är Kristin Scott Thomas som bär på de där matlådorna så sker även det med viss ackuratess - och filmens bräckliga balansgång får fortsätta. Det finns ett skäl till varför jag inte följer med svallvågen av cynismer som drabbat den här stackars filmen, och det är att den tar upp en del av verkligheten - som faktiskt händer. Det är så att folk får cancer och det är så att de då får lidnerska knäppar och ska rätta till allt innan det är kört. Hur som helst tycker jag det passar rätt illa att då sitta som magsur och högfärdig recensent och döma ut en film som den - faktiskt - livsbejakande [I]Livsverket[/I].