Det sparas inte en meter på de stora gesterna. Eller på sentimentaliteten, det rosa glittret eller den grådaskiga socialrealismen i det schlagerdiggande Sverige som vi möter. Susanne Biers [I]Livet är en schlager[/I], med manus av Jonas Gardell, bjuder på upphöjda vardagsscenarion - mullrande äktenskapskonflikter, levande och skör vänskap, en bror döende i AIDS och en pågående kamp för att fånga drömmen som både ödesmättat och flyktigt en dag knackar på dörren.
Mona (Helena Bergström) lever tillsammans med sin arbetslöse karl Bosse (Thomas Hanzon). Hon har fyra döttrar, alla döpta efter olika schlagerstjärnor - Lena PH, Carola, Kicki och Anna Book - och när hon inte håller reda på sin egen familj jobbar hon som personlig assistent åt den cp-skadade David (Jonas Karlsson) eller umgås med och stöttar sin hiv-positive bror, den glamourösa transvestiten Candy Darling (Björn Kjellman).
David har en egen synt och musikanläggning på sitt rum och drömmer om att bli musiker. En kväll spelar han upp ett av sina nyskrivna alster för Mona som genast får pippi och sitter uppe hela natten och skriver schlagertexter som de senare spelar in tillsammans. Allt resulterar i att Mona en dag, påhejad av sin något motvillige karl, lägger ett brev på lådan adresserat till melodifestivalen. Vad hon helt har glömt bort och förträngt i sammanhanget är att David förbjudit henne att ens spela upp låten ens för sin egen bror. Han tycker nämligen att den inte är klar, och själv drömmer han om att skicka den färdigarbetade musiken till den skönsjungande sångerskan i popbandet Cardigans.
Det är svårt att inte tycka om [I]Livet är en schlager[/I]. Filmen är otroligt charmig och är hela tiden så pass självmedveten att man inte på något sätt kan avfärda den som det sentimentala dravel som den lätt skulle kunna förfalla till i fel händer och med fel skådespelare. Mycket av humorn och kritiken i filmen - till exempel mot massmedia, hugande musikproducenter och övre delarna av kändisvärlden och deras sammanlagda, smått perversa roll i att skapa och lägga ner stjärnor - plattas inte bara ut till snett leende, billigt greppade skämt utan de finns där, gestaltade med värme och en fingervisning om att nidbilden är en tacksam och välkommen karikatyr både från manusförfattarens och regissörens sida. Det är i det närmaste omöjligt att inte leva sig in i karaktärernas små personliga segrar och våndor. Det är svårt att hålla ifrån sig Thomas Hanzons något tillbakalutade porträtt av den åldrade och tafatte charmören Bosse och svårt att inte smittas av den fullständigt bottenlösa energi och entusiasm som Helena Bergströms gestalt Mona utstrålar. Till och med svensk films smilfink Björn Kjellman ger en trovärdig dimension åt den aningen fyrkantiga karaktären Candy Darling och Jonas Karlsson lyckas ta sig förbi de flesta hinder för att David inte ska verka allt för endimensionell.
Men visst, det är ett Gardellskt universum vi möter. Ett litet dockskåp med sockerkant och glamourös självhögtidlighet. Men när David mugget, envist och förbannat säger (sporadiskt ihågkommet): "Men ska vi nu se till att vinna den här schlager-skittävlingen för människor med sanslöst dålig smak?", är åtminstone jag en av de första att ställa mig upp i biosalongen och heja på. Ibland tycker till och med en nyanserings-fascist som jag att livet och filmen är alldeles för korta för att man ska kunna spela på annat än de riktigt stora strängarna.
Skådespelare:
Regi:
